Läderlappen
Operett i tre akter av Johann Strauss d y
Text Richard Genée, efter Ludovic Halévy och Henri Meilhac
Regi: Staffan Aspegren
Göteborgsoperan
7/2-2/5


FRÅN POP MED IMPERIET TILL STRAUSSOPERETT
Jan Kyhle som smörig älskare
 

Tenoren Jan Kyhle spelar den smörige älskaren Siegfried i Göteborgsoperans uppsättning av Läderlappen. Som frilansande operasångare och musikalartist och dyker han allt som oftast upp i Göteborg.

- Jag tror att jag har varit här i stort sett varje säsong sedan de öppnade det nya operahuset, säger Jan Kyhle och ser sig om i Göteborgsoperans personalmatsal.
Han lyfter gaffeln för att hugga in på ett stort lass dagens lunch.
- Det känns nästan som att jag är en del av den fasta ensemblen, säger han och nickar ett hej till en förbipasserande kollega. Men fördelen när man är frilans är att man kan gå när det hettar till. Frilansandet har så väldigt många nackdelar, så då får man ju ta till sig de fördelar som finns.
Jan Kyhle tar jobb där det bjuds.
- Det tillhör frilansens förbannelse och privilegium. Man kan välja om rollen passar en och om man gillar sammanhanget, men ibland måste man tänka på att kunna betala räkningar. 
 
I början av sin operakarriär var Jan Kyhle mycket centrerad på sig själv, men han har alltmer sett vikten av sammanhanget han befinner sig i.
- Det är ett utsatt yrke där man alltid blir bedömd. Därför är det viktigt att man under processen jobbar tillsammans med personer som man gillar och som uppskattar en för den man är.


Carolina Sandgren som Rosa-Linda och Jan Kyhle som Siegfried. Foto: Mats Bäcker

Lokalen är full av sorlet av röster. Enskilda ord på olika språk smiter igenom.
- Förut körde jag mitt eget race. Nu är jag mer lyhörd för hur gruppen fungerar. När jag ser tillbaka så tänker jag att jag hade haft mycket roligare om jag också i början haft den inställningen som jag har idag. Och jag tror inte att jag hade gjort ett sämre jobb. 
 
På en vägg sitter en monitor som visar vad som händer på scenen. En ballerina kastas fram och tillbaka mellan två famnar. Ett gäng dansare stegar bestämt bakåt i en linjär koreografi.
- De repeterar andra akten. Jag är inte med, för jag sitter i fängelse då.
Jan Kyhles roll Siegfried är en förvandling av ursprungliga versionens Alfred, den italienske älskaren till den kvinnliga huvudrollen Rosa-Linda. Alfred har blivit en tysk Siegfried och istället för att, som Alfred, ihärdigt citera italienska operor så citerar Siegfried tyska sådana.
- Siegfried är en typisk tenor, ler Jan. Han finns enbart till för att ge njutning genom sin sång och stå till tjänst med sin kropp.
Han beskriver stereotypen av en tenor som en person som har så mycket klangrum i huvudet att det inte finns utrymme för något annat. En väldigt naiv och självklar typ.
- När folk börjar argumentera runtomkring honom tappar han intresset och börjar massera sig själv, ungefär.
- Det är jättekul att spela en sådan roll. Jag spelar ofta dramatiska roller och gillar det med, men det här är en helt annorlunda grej. Det är en komisk roll. Komik är så mycket tajming och igenkännande från publiken. Man behöver inte göra så mycket, mer än att stå där på scenen och sjunga bra.


Jan Kyhle som Siegfried. Foto: Mats Bäcker

Rollen som Siegfried är så långt man kan komma ifrån det Jan gjorde senast på Göteborgsoperan, nämligen Parsifal.
- Det är ett fantastiskt privilegium att få göra så olika roller, säger Jan som sjunger både operor, musikaler och operetter.
Operan var ingen självklart val för Jan, utan snarare något som han, med lite hjälp, halkade in på. Jan startade sin musikaliska karriär på helt annat håll; först tillsammans med popbandet Lustans Lakejer och sedan med Reeperbahn. Där skaffade han sig scenvana och musikerlivsstil och när Reeperbahns era var över och de splittrades hade han mycket svårt att tänka sig ett vanligt jobb.
- Jag hade ingen vilja. Mina föräldrar fick sätta igång mig. De släpade iväg mig till barytonen Erik Sædén på sånglektioner. Han blev min mentor under den tiden.
Operans uttrycksform intresserade Jan Kyhle och efter en tid sökte han till Operahögskolan i sin hemstad Stockholm. Han kom in som baryton, men under senare delen av utbildningen sadlade han om till tenor. Och därefter verkar allt ha gått som på räls.

-
Det var aldrig något medvetet beslut att jobba med det här. Det har bara flutit på, säger Jan och höjer ögonbrynen. Jag har det mest fantastiska yrke man kan ha, men ibland känner jag att jag skulle vilja göra något mer påtagligt. Något som är mindre abstrakt. Jag vet att man kan få väldigt starka intryck och bli inspirerad av det man ser på scenen, men ibland skulle jag vilja ha mer direktkontakt med människor.
Jan Kyhle har ätit upp sin mat, och tittar på klockan. Om tre minuter ska han på massage.
- Jag skulle sakna det här yrket om jag slutade, jag känner mig inte färdig med operan. Det är ju så att vill man något så gör man det också.



ELSA LETH
 

090208
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst