Peter Wiklund, måleri
Göteborgs Konstförening
14/2 – 8/3


 
FÄRGEN BLEV NATUR
Peter Wiklund vill vara en trampolin för upplevelsen


 

I Peter Wiklunds måleri finns ofta ett starkt spänningsmoment mellan betraktarens vaneseende och av andra, djupare och mer komplexa, rörelser under dukarnas ytor. I ett måleri som ofta innefattar motsättningar mellan både färg och form och form och struktur kan man se en naturalism som inte alltid är som man förväntar sig, ställas mot en kultur med snäva ramar.  

Här och var i hans både intressanta och undflyende måleri återfinns ett känt gammalt vägmärke, en grävande mansperson sedd i profil. Gräver Peter Wiklund där han står? Ja, på sätt och vis.



– Jag har jobbat mycket på byggen i min födelseort Kiruna. Jag kommer inte undan naturen däruppe, eller naturen överhuvudtaget. Om jag skall säga något om min idégrund så handlar det mycket om förhållandet mellan natur och kultur. Om hur vi människor bygger och bökar och förändrar naturen, och att vi ofta har väl stora perspektiv på vår egen betydelse.
Det är ett incitament för mig att göra konst; det finns inga rebusar. Istället vill jag gärna vara en trampolin för upplevelse, menar han.
– Ett vanligt glapp mellan verkets komplexa avsikt och betraktarens öga ligger i tron att det bara finns ett svar. Jag är inte precis någon norrlandsskildrare, ler Peter Wiklund med minst ett koppel rävar bakom öronen. Men naturen finns ju där, man är en liten ö i naturen. Väder och vind och betingelser ligger på en, säger han.



– Jag tycker om att återkomma till brädor och trä, ja det kan man ju verkligen se i den här utställningen. Alla brädor har ju en gång varit träd. Stock är natur, brädor har ett ursprung. Brädorna har varit natur och blivit kultur; en spännande paradox som jag ofta arbetar med. Men det finns ju en massa andra upplevelser i ens ryggsäck eller i köttkvarnen, det är litet grand som att göra korv; det finns en massa tankar och en massa bakgrund och allt ska ju ned i korvgrytan.
– Jag är intresserad av jordens uppkomst. Inte så att jag är det minsta religiös, men det upptar mina tankar, det här med hur människor bygger och förändrar den. Det är ett viktigt incitament för mig. Människan både är natur och har skapat kultur; vi är en vandrande paradox mellan natur och kultur. Jag kan ju ha de här idéerna men till slut blandas i alla fall allt samman när måleriet tar över.
Det är klart att jag önskar att det skall kännas att det finns en idé bakom det jag gör, men ofta blir jag själv överraskad över vad jag upptäcker; jag målar mycket hellre en fråga än ett svar. På ett sätt tycker jag att jag målar tydligt men just vad det är som är detta tydliga flyr undan, när jag försöker ge mig in i det, säger Peter Wiklund.



– En av mina mest kritiska lärare på Valand sa en gång till mig: Jag ser avsikten och blir förstämd. Det finns en viktig distinktion mellan att förstå något och att förklara det. Jag befriade mig så småningom i måleriet. När jag lämnar en målning har jag kanske förstått något men inget som jag kan förklara. Ingredienserna blir lik förbannat köttkorv, skrattar han.
– Mina bilder är faktiskt varken föreställande eller abstrakta men ibland både och. Jag laborerar med form och formlöshet; i naturen är det ju inte många raka streck. Målarprocessen kan börja på olika sätt, i natur eller i kultur, men börjar alltid med färgen. Min färgskala kom för tjugo år sedan; färgen blev natur, kan man säga. Målningarnas historier kom inlunkande från det jag har med mig. Det är få färger på min palett; kolorism är inte min starka sida. Jag har en litet skämtsam målning här som jag kallat "kolorismens dilemma", ler Peter Wiklund.
Färgen kommer intuitivt; när det ser ut för mycket som konst drar jag mig undan och det är stimulerande att använda så kallade "fula färger". Jag försöker alltid få igång ett flöde, en "flow" när jag målar, försöker sluta tänka, så jag började måla på papper i akryl med pigment. Ett resultat var att verken blev litet väl fantastiska i all skrynklighet. Men så hittade jag en herre här i staden, han hade en metod att limma upp papper på linneduk.
Jag leker mycket med färg, kan till exempel gå in i duschen för att se vart det tar vägen när jag inte helt kan bestämma. Papperet fick ny och häftig stringens när det sedan kom upp på duk. Det var verkligen – wow!

ANDERS THURESSON  
 
 
 

090220
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst