Ballerinan och Simone Weil
Teater Trixter
Urpremiär 11/2



UTPLÅNANDE TANKAR
Teater Trixter med psykologiskt drömspel

 

Foto: Peter Lloyd

Dagens kommersiella budskap handlar nästan uteslutande om att njuta till besinningslöshetens gräns, att förverkliga och skämma bort sig själv. Kroppen och egot står ständigt i centrum. Helt på tvären ställer sig ”Ballerinan och Simone Weil” som i början av året produceras och spelas på teater Trixter.

Det underkylda januariregn som faller utanför teater Trixter skulle ha passat den franska filosofen Simone Weil, som aldrig vek undan för lidande.
– Simone tyckte att idéerna var viktigare än jaget, att man skulle utplåna sig själv, säger Karin Blixt. 



Hon  är tidigare känd som skådespelare men nu debuterar hon igen, som regissör och manusförfattare. Blixt poängterar att föreställningen inte handlar om Simone Weil utan om Ida.
Det var en ung och lovande dansös men som valde att lägga sidenskorna på hyllan innan hon blev ballerina. Tills hon i en dröm träffar Simone Weil. Ida tolkar drömmen som ett budskap, hon är perfekt skapt för balletten och hon måste börja dansa igen. Precis som 30-tals filosofen vill Ida offra allt för sina idéer.
– Det blir inte riktigt som Ida tänkt sig. ”Ballerinan och Simone Weil” handlar om att dö ifrån sig själv och att dö från sina egna idéer om sig själv.
Regissören vill inte avslöja för mycket om historien, men säger att Ida under alla sina år i yrket har byggt upp bilden av sig själv som balettdansös.
Föreställningen är en monolog och Inga-Bodil Hermansson Hässler som spelar Ida står ensam på scenen. Hermansson Hässler dansade själv balett fram till att hon fyllde 16 och manuset är till viss del baserat på intervjuer och samtal om hennes erfarenheter av balettvärlden. Tanken är att balettens estetik, renhet och perfektion går väl ihop med Simone Weils ideal.
– Det finns mycket självdisciplin och offrande i den världen, säger Hermansson Hässler.



Efter baletten ägnade hon en del tid åt teater, men blev senare journalist. Fram tills i år har hon inte stått på en scen på tio år.
Karin
Blixt skyndar sig att förklara att föreställningen inte handlar om Hermansson Hässler heller. Men regissör och skådespelare har varit vänner sedan en lång tid tillbaka och samarbetet känns ofta självklart.
– Karin vet vad jag behöver på scen. Vi har en väldigt rak kommunikation, säger Hermansson Hässler.
Men visst känns det att ställas inför en publik igen. Vissa dagar undrar hon hur hon tänkte när hon gav sig in i projektet, andra dagar känns det väldigt roligt.
– Det är en historia jag verkligen vill berätta och rollen känner jag för till hundra procent. Det är ett jättebra tema och en jättebra text.
Det kanske inte är helt överraskande att Hermansson Hässler är intresserad av temat, redan som tjugoårig student skrev hon en uppsatts om Simone Weil.
Det var alltså genom Hermansson Hässler som Blixt blev intresserad av filosofen. De båda vännerna har en kluven inställning till Simone Weils tankar och idéer.
– Det är uppfriskande med någon som säger att den fria viljan inte existerar. Simone Weil menar att skyldigheter vinner över rättigheter. Hon säger att målet inte är att förverkliga sig själv. Samtidigt har hon en längtan efter dödsögonblicket som skrämmer mig och en livsförnekande sida som är för extrem, säger Karin Blixt.
Ganska livsförnekande var nog filosofen som dog av svält och tuberkulos i London, bara 34 år gammal.
Ida beskriver det från scenen: ”Hon hade tuberkulos och skulle dö, men ville inte att nån fick veta det. Jag mår så bra skrev hon till sina föräldrar. Please be happy.
Hon vägrade äta på sanatoriet, vägrade ta emot maten. Hon ville inte ha mer än dom som hade det svårast, sa hon. Inte ens när det var hennes enda chans att överleva.”
– Det är klart att det finns en fascination över att ha en mening i sitt liv som man brinner för. Men ska man utplåna sig för sina idéer så undrar man vad det är för idéer och vad som ska utplånas. Det Ida håller på med är egentligen ganska förvirrat, hon misstolkar mycket och borde kanske tagga ner, säger Hermansson Hässler.
Trots den tunga historien verkar det lekfullt när Blixt och Hermansson Hässler repeterar. Steg från både flamenco och balett ryms, och ger en taktfast rytm till den 50 minuter långa monologen. De har bjudit in både en flamencodansös och en äkta ballerina för att få dansen perfekt, även om det inte är en dansföreställning i egentlig mening.
För det mesta är också regiassistenten Lars Andersson med, men idag är han hos läkaren, härjad av teaterns influensaepidemi. Blixt har själv nätt och jämt återhämtat sig och hennes ofta återkommande skratt har fått en tillfällig repa.
– Det är roligt hela tiden, roligt som att det känns meningsfullt och viktigt att få regissera. Men det är klart att vi har våra upp- och nedgångar att kämpa med.
Hon har arbetat på Trixter sedan 1997, något hon tror kan märkas i pjäsen.
– Det skulle vara katastrof om jag ägnat tio år åt något som inte har satt ett märke, säger Karin Blixt.
Ballerinan och Simone är ett psykologiskt drömspel och ligger väl i linje med Trixters syn på skådespeleri, som lägger störst fokus på människors fantasier och drömmar.
Kollegorna på teatern är också ett väldigt stort stöd för den nyblivna författaren och regissören. De projekt hon medverkat i har alltid varit öppna för skådespelarnas idéer. Hon har bland annat skrivit kortare monologer för experimentet med enmansteater, så kallade ”private shows” där publiken är en person som möter en ensam skådespelare i ett bås.
– Det är inte som att jag hittat en penna och plockat upp den för första gången. Skriva måste man för att behålla förståndet, säger Blixt.
Efter historien om ballerinan hoppas hon kunna fortsätta i alla rollerna, som skådespelerska, regissör och författare. Men till hösten blir det regi av ”När kriget kom till Partille” tillsammans med Lars Andersson, på Trixter.

 

MIRIAM LÖWENSTEIN

 

090222
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst