Britt-Marie Jern
Textil och skulptur
Galleri Aveny
21/2 – 8/3



STÄLLER FRÅGOR OM SKÖNHET 
Britt-Marie Jern har kroppen som tema
 
 
 
Det har hunnit rinna en hel del vatten under broarna från det att
Britt-Marie Jern ställde sin, numera berömda, Dan Anderssonfigur vid Järntorget och de laddade skulpturer hon just nu arbetar med.


Från galleriväggarna pågår ett mumlande, ibland mer högljutt, samtal
mellan dess textilt utformade tankar och skulpturala verk ute på
golvet. Dan Andersson är inte med i det här sammanhanget, men väl
Harry Martinson, Jussi Björling och, inte minst, Gunnar Ekelöf, som
Jern här låter gå i närkamp med några av sina starkare textila
uttryck. Bilder med lakoniska titlar som Things as they are och Och
solen har sin gång laddas upp av en inneboende motsägelsefullhet.



Några av hennes skulpturer har kvinnokroppen som tema. Britt-Marie
Jern avser inte nödvändigtvis något genuskritiskt med det.
– Ett av mina teman är helt enkelt kroppen; ärligt talat handlar det
bara om att jag råkar vara tjej, säger hon. Kanske handlar det om
skönhetsideal. Jag har ett minne från ett skyltfönster jag såg när jag
var barn; ett ben var utställt där, antagligen för att sälja strumpor.
Min skulptur av ett ben har både åderbråck och ett bandage om vristen,
plus att huden är av mosaik.
– Det handlar om att vara vacker som man är, om att inte ge upp, att
hålla stilen ändå, att kämpa på. Jag tycker det finns en heroism i att
se saker och ting på det sättet. Benen kallar jag "Gudinneben". De är
formade i gips, sedan har jag lagt mosaiken med vanligt fogbruk,
förklarar hon.
En skulptur, "Budbärerskan", uttrycker fysisk inåtvänd förtvivlan i
figurens frysta rörelse. Hudens mosaik av skarpt huggna bitar talar
ett språk som kraftfullt förhöjer känslouttrycket och, mot alla odds,
lyckas hålla bilden samman. Bredvid kvinnans kroppsligt starka
uttryck, på väggen, hänger en textil bild av uppgivenhet, glaset
omkullvält, innehållet rinner ut över duken, nystanets garnända
avklippt av en av nödvändighet uppenbarad sax. Framför bildens
centrala kvinnofigur en hög låda med locket öppet. Tomt.
– Min man dog för två år sedan, säger Britt-Marie Jern, med saknadens
närvaro i rösten.
Hon följer flera olika spår i sin konst. Ett av dem visar på ett
gestaltande släktskap i sättet att uttrycka människans förhållande
till naturen.
– Ingången är ett torp som jag har i Dalsland, djupt in i skogen;
utifrån teckningar jag gjort av skog och mark bygger jag
tredimensionella bilder. Torkade blommor och knippen av stjälkar har
jag bränt i brons och vax, i en teknik kallad cire perdue. Här handlar
det om vad vi gör med allt som är vackert.



Mosaiktornen kommer från en upplevelse av att man hade hamlat ett
skogsområde och lämnat enstaka tvärt avskurna trädstammar kvar, för
områdets fåglar. De bildar ett slags rum, en pelarsal. Det är ett sätt
att återanvända formen, att se skönheten. Ändå handlar det på något
sätt om hur människan omformar naturen till kultur, en omvandling från
skönhet till nytta, tror jag att det handlar om, funderar Britt-Marie
Jern.
Ja, här spelar mosaiken en delvis annan roll; om den i hennes första
spår utgör hudens förhöjning, en mänsklig yta, tycks den, i detta
hennes andra spår, dyka djupare ned i människans omgivande natur och
kultur. Skogens formspråk av grenverk och växtkraft bromsas upp,
vilande under mosaikens svartvita hölje i en mer ohöljt högtempererad
miljökritik.



Men hennes mosaikkonst visar också upp en mer skämtsam sida. Än är det
en fågelholk med inneboende överraskning, än välkomnas besökaren av en
glad figur just när man träder över tröskeln.
– Jag kallar den "pussgubbe", skrattar Britt-Marie Jern.


ANDERS THURESSON

 

090823
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst