Big Wind
Askungen - Scenografi: Per Agelii
Premiär på Göteborgs Stadsbibliotek, Hörsalen 14/2


FOLKSAGA SOM BURLESK MUSIKTEATER
Per Agelii gör pantoscenografi

 
 
Hos Askungen och baron Spottstyver på Slantlösa Gård är livet fattigt och armt, tills denne en vacker dag blir förälskad i baronessan Maneta och hon flyttar in med sina två styvdöttrar.

Spottstyvers situation är räddad när han fått en fru av bättre snitt. Styvmodern sätter genast igång att domdera, skickar ned Askungen i källaren och ropar in sina elaka döttrar. De är inte bara elaka mot alla andra utan också mot varandra. Det är inte bara en elak styvmor som är jobbig; de är - alla tre - veritabla svin. Baron Spottstyver bär blå lycraoverall och veckad svart kjol, plus en hel andra attribut!
– Det ska bli roligt att spela den här härligt galna Askungeversionen, skrattar Per Agelii, vanligtvis skulptör och föreställningens scenograf. Ola Karlberg, en av Big Winds medlemmar, har letat upp en engelsk pjäsversion, en så kallad "panto", som han tillsammans med Erik Dahl har omarbetat till den familjeföreställning, som nyss börjat repeteras.



Musikteatergruppen Big Wind sätter upp Askungen, efter Bröderna Grimms berömda saga. Teaterformen panto kallas så efter engelskans "pantomime", som varken har med sedvanlig pantomim att göra, eller med mim. Detta slags panto drar mer åt brittiska teatergruppen Tiger Lillies säregna stilblandning, men eftersom det är en familjeföreställning blir spelet förstås mer burleskt än depraverat.
Fyra skådespelare, dansare och musiker gör tio roller. Fantasifulla dubbleringar är därför legio; mycken kraft har lagts ned på att åstadkomma blixtsnabba, kvickt humoristiska, klädbyten. För föreställningens mycket originella kostymidéer står Kicki Lindbeck, Karin Agelii och Per, som tidigare gjort ett flertal scenografier till Big Winds föreställningar. Över denna scen och i dessa kostymer rör sig, förutom Ola Karlberg, också Erik Dahl, Lina Persson och Johanna Ehn.



Scenbildens ena sida går i vitt för de rika, i masonit för de fattiga; dess flyttbara scenelement är vändbara mellan vitt och lågstatusmaterial. Pelarna kommer att kläs in med bävernylon. Hela pjäsidén är, milt uttryckt, svartvit. Här kommer man utan att skämmas kunna ta ställning mot de elaka, ett bra tillfälle för alla, och inte minst för barnen, att helhjärtat få bua ut de dåliga. Sedan kommer sagans fé och ställer allt tillrätta; till slut regerar förstås prinsessan Solstråle över kärlekens lyckorike, ler Per Agelii lika soligt.
– I panton är berättelsens styvsystrar extremt arga och ilskna figurer. Diametrala skillnader mellan en väldigt god och en synnerligen ond sida finns inskrivna i själva formen, berättar Per Agelii som knappt kan hålla sig för skratt. Vi lånar friskt ur vad folk känner igen; det som inte funkar är bara att ta bort!
Alla roller är färgkodade; det finns ett visst mönster hos olika roller som var och en i publiken lätt kan igenkänna. Man känner också igen en hel rad figurer från sagan men det finns också nya roller, delvis på grund av pantons regelmässiga krav. Det kan låta litet studentikost men pantoformens regler härstammar från commedia dell'arte, det är en del av pantons uråldriga rötter, berättar Per med tillkämpat allvar.
– I den engelska versionen finns figuren Buttons. Hos oss heter han förstås Knapp, hemligt förälskad i Askungen, som mer ser honom som en lillebror, bara en sådan sak! Han bidrar rätt mycket till att komplicera intrigen. Men han är också den som drar igång publiken och håller igång publikkontakten. Sagans prins heter Frans Charmant, Silverfrans kallad; Erik Dahl spelar honom i tajt silveroverall, betjänten heter Deodorant och spelas av en tjej.


Prins Charmant (Silverfrans). Skådespelare Erik Dahl. Foto: Ami Elsius

Erik är mästare i att balansera föreställningens skärande vackra, 80-talsinspirerade musik så att man börjar undra: "vad är det här?!" Plötsligt blir man jätterörd. När Erik spelar piano får han vara vargen - i grotesk vargmask – från en helt annan saga! Jag tror det säger en del om pantons rätt vildsinta uttrycksform, ler Per Agelii.      
– Till formspråket hör att det är betydligt mer panto än Bröderna Grimm, även om storyn naturligtvis finns kvar, berättar Per. Vi plockar vilt från den engelska versionen där det finns vissa regler för hur en rollfördelning skall se ut. En "Dame" måste alltid finnas, där finns också en Pappa, vilket naturligtvis ytterligare ställer till det. Herrarna bär kjol, damerna likaså. Men Askungen har faktiskt byxor, om än väldigt kjoliga, liksom Knapp, men han är ju bara grabben, skrattar Per Agelii. Alla skådespelarna är både dansare och musiker; det blir mycket sång, dans och musik!

ANDERS THURESSON
 
 

090301
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst