Marianne Kanter
Måleri, digigrafi, keramik
Galleri Majnabbe
28/2–15/3

MÅLAR MÄNNISKANS FLYKTIGA NÄRVARO 
Marianne Kanters bilder handlar om identitet

 

– Jag ser inte färgnyanserna lika bra längre, säger Marianne Kanter.
Det är definitivt ingenting som syns i hennes måleri, som gärna spelar med ljuset i mjukt skiftande dagrar.

Bilderna handlar ofta om födelse och identitet, om vem man blir och vem man vill bli. Oskuldsfulla småflickor ställs mot åldrade kvinnor, möten med mannen eller i en skrämmande och vacker bild där en liten flicka med en korg med vinbär, mitt i bärbuskens intensiva grönska, skugglikt betraktas av en suddig mansperson. Ett mytologiskt sagoskimmer vilar över många av målningarna.
– Jag gråter inte så ofta, jag bearbetar det mesta i mitt måleri, berättar hon. Som till exempel sorgen efter mina avlidna föräldrar. Men jag funderar mycket kring vilka vi är, vi som vandrar här på jorden.



– Det är omöjligt att se skillnad mellan ett barnembryo och ett fågelembryo, och när barnet börjar växa, långt innan det ens kan börja gå, har fågeln redan flugit iväg, säger Marianne Kanter
I en målning står en ensam ung ljus kvinnogestalt mot en trädstam bland andra stammar djupare in i skuggan. I bildens förgrund framträder hennes spegelbild i en vattensamling. I speglingen har hon målat en skarp ring kring flickans huvud.
– Jag kallar den kvinnan i skogen, den härstammar ur minnet från min barndom då vi bodde på landet. När sommargästerna kom hade jag många lekkamrater, när de åkte hem blev jag ensam igen, förutom mina syskon, de var som flyttfåglar, berättar hon.
Från Lummelundagrottan kommer en målning vars uttryck hon bearbetat i datorn, en av tre digigrafier. Där vilar en liknande stämning som i skogsbilden, men än mer förtätad; flickan står som tidigare vid ett vatten. I vattenspegeln kan betraktaren se henne som vuxen medan en ännu ung kvinnofigur står vid strandkanten omsluten av grottdjurets beskyddande tassar.



– Jag har lagt lager på lager i datorn, jobbat i Photoshop och sedan tryckt ut bilden på lumppapper, som jag tycker ger målningarna ett både mjukare och intressantare uttryck.
I en annan digigrafi står en helt liten flicka naken i vattnet och har just lyft upp den långa stjälken av en näckros. Den hängande vita blomman blir till en symbolisk spegelbild av barnets oskuldsfullhet.
– Det är mitt barnbarn som jag fotograferade när vi var i Fagertjärn, småfiskar kom och pickade på hennes fötter, berättar Marianne Kanter. Jag fotade henne, men det har blivit litet konstigt nuförtiden, det här med att avbilda nakna barn, som om det vore något misstänkt, när det egentligen inte finns något mer naturligt än ett barns fullkomligt okränkbara oskuld.
Vattnet spelar stor roll i många av hennes målningar, vare sig den lilla flickan tar sig ett bad i barndomens zinkbalja eller doppar fötterna i en trolskt belägen mörk tjärn mitt i storskogen.
– Jag går tillbaka till barndomen i den målningen. Vi fick verkligen inte lov att gå dit till tjärnen på bilden, det var inte tillåtet. Men vilken lyckokänsla jag upplevde av att vara där, inte för att det var förbjudet men för att det var så vackert och mystiskt! Zinkbaljan badade jag i hemma, som barn. Mormor höll ett stort vitt badlakan att svepa in mig i. Jag har målat det som stora vita fjärilsvingar på min rygg, ett slags bild för den famnande trygghet jag kände där, berättar Marianne Kanter.
Ett par, kvinnan i ljus klänning, mannen i svart med tydlig vit skjortkrage, dansar tätt sammanslingrade. Men hon ser inte glad ut i hans famn.
– En del män vet inte om när de trampar en på tårna, säger hon, med tydlig egen erfarenhet i blickens stål. Men min man har jag haft tur med.
Från föräldrahemmets veranda har hon befolkat trädgårdens stora gröna gräsmatta med personer ur släktens förflutna. En morfader ligger lutad mot ett träd, ute på en stor filt sitter eller ligger gestalter, inneslutna i sin egen historia.
– Människorna är flyktigt närvarande i naturen, ler Marianne Kanter. De är väl förankrade i min historia men det är upp till andra att upptäcka sambanden. Kanterna kring bildens gråtonade människor antyder att de inte hör hit i nuet, men att de finns kvar som nödvändiga länkar till historien.
En stor målning skulle kunna föreställa en igloo att döma av bildens ljusinsläpp. En kvinna insvept i tjocka kläder står lutad över ett lika påpälsat liggande barn. Hennes ansikte är mörkt, barnets vitt. Det är en bild vars centrala rörelse uttrycker en stark tillit.
– Jag kallar den ”svart madonna”, säger Marianne Kanter. Jag tror hon är något slags urmoder.
Alldeles under denna målning, på golvet, ligger två barnskulpturer som ser ut att ha karvats ut i hård sten. Men det visar sig vara nästan tvärtom.
– Det är dolomit, man bryter den i stora mängder på Ösel. Om man sänker stenen i vatten blir den väldigt lätt att bearbeta, sedan återtar den sin hårdhet.



Två små truliga flickor står på ett litet podium, skulpturerna är gjorda i keramik. Mittemot rider en pojke på en häst. Både han och hans frodiga häst kunde vara hämtade ur Bröderna Lejonhjärta. Hans blick är djärvt framåtblickande, tryggt rider han barbacka på hästens breda keramikrygg.
– Det är svårt att beräkna lerans massa så att formen inte sjunker ihop när man är klar. Men det är väldigt härligt att jobba med lera; man känner det tredimensionella i handen. I målningarna vet jag ju inte ens om figurerna har en baksida, avslutar Marianne Kanter skrattande.

ANDERS THURESSON  
 


 



090301
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst