Peter Frie
Konsthallen/Hamnmagasinet, Varberg
7/3-13/4


HIMMEL OCH JORD
 
Peter Frie målar med en stark längtan

 

Det var under viss dramatik som Peter Fries största målning kånkades uppför trapporna, bara några minuter innan Zenits utsände äntrade samma trappor till Konsthallen/Hamnmagasinet i Varberg. Bärarna lyckades till slut måtta rätt i trapphusets alla hörnor; så småningom hängde målningen på plats.

Konstnären Peter Frie var faktiskt, på sitt lätt kryptiska vis, glad att det gamla havremagasinets träpelare ställt sig i vägen för betraktarens blick.
– Bra, skrattar han. Allt som stör är bra. På sätt och vis blir pelarna nya moment i min bild, med ungefär samma funktion som mina vita fält!
Dessa fält kring målningarna har nyligen blivit föremål för en C-uppsats i konstvetenskap. Han har ofta blivit jämförd med storheter som Turner och Caspar David Friedrich; när jag frågande för hans likheter med den senare på tal svarar han leende.
– Jo visst, jodå! Minus människorna då, förstås. Men utsiktspunkten, javisst.



I Peter Fries landskap finns inga hus, bilar, gator, vägar eller människor. Det är ett land i ett tillstånd långt innan civilisationernas tillblivelse. Här finns inte heller minsta spår av kritik mot en eventuell förindustriell idyll. Fries landskap är tömda på meddelanden av det slaget men lyckas dra blicken till sig i de omgivande vita fältens markerade utsiktspunkt mot själva landskapets motiv. Roat berättar han att han fått hjälp på traven av den tejpfabrik som huserar under lägenheten i Berlin.
– Det var roligt att kunna bestämma mer formmässigt distinkt över hur bildernas vita fält skall korrespondera med landskapen.  Jag hoppas att det som döljer sig, även för mig, under målningarnas vita fält, så småningom kommer att låta sig framkallas i mitt måleri, säger Peter Frie.



Frie svarar inte på frågor om fälten men utställningsprogrammet berättar, liksom andra skrifter om Peter Fries måleri. Betraktaren av hans konst tänks bli lockad in mot de vita fältens begränsande utsiktspunkter för att få syn på förhållandet mellan himmel och jord. I en vacker bokutgåva för några år sedan samarbetade han med Tomas Tranströmer, och man kan i Fries uttryck utan tvekan ana måleriets besläktade poetiska musikalitet.
2002 flyttade han från Båstads vintermörker till en stor och hög himmel över Berlin.
– Det blev verkligen betydligt ljusare. Jag hittade ateljé och lägenhet i samma hus i Kreuzberg. Det är en fin gammal hantverkarlägenhet som ännu minner om en tid då man bodde mot gatan och arbetade på gården. Det är härligt med Berlins stora vida himlar men det kan också bli för mycket av det goda och jag började längta efter landskapen, efter att vistas i naturen. Det är sjunde året nu som jag pendlar mellan Båstad och Berlin.



– Det är väldigt spännande att bo i Berlin; det ryms så många städer och kulturer i den staden, att varje dag kan kännas som ett helt liv. I Stockholm ställer jag ut ungefär vart fjärde år, men jag har aldrig tidigare ställt ut i Halland. För flera år sen kom jag hit till Varberg från Anholt, där jag målat öns vackra ökenlandskap. Då bodde jag i Göteborg men det gick inget tåg så jag övernattade på en parkbänk, minns Peter Frie.
– Jag arbetar ofta i serier, formatmässigt och innehållsmässigt; sedan jag kom hem har mina bilder blivit mer jordnära, tyngre i anslaget. Ofta har jag något slags idé i huvudet men jag skissar aldrig; det börjar alltid med färgen och förhållandet mellan himmel och jord. Jag målar tills det stämmer. Men det kan dröja ett par år innan jag någorlunda fattar vad jag har gjort, ler han.
– Varje kväll är du nöjd med vad du har gjort. Morgonen därpå lika missnöjd; det är en ständig kamp. Jag önskar ofta att jag inte bara hade andra ögon utan att jag hade haft andras ögon, suckar han självironiskt.



Han pekar mot en vägg, på en av alla sina landskapsmålningar.
– Den där är ganska typisk. Jag målar en plats dit jag längtar, där jag skulle vilja vistas, i närheten av just de där märkliga buskarna, man kan inte ens se vad det är för sort. Men när jag arbetar med att måla de här landskapen bor det stark längtan in i minsta lilla penseldrag, säger Peter Frie.

ANDERS THURESSON
 
 

090312
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst