Nina Zetterquist
Noli mi Tangere
Textilskulptur och ljudinstallation
Konstepidemin, Pannrummet 7-29/3


SORGEMÄSSA MOT VÄRLDENS VÅLD MOT KVINNOR
 
Nina Zetterquist skapar ett aktuellt rum

 

Det är fantastiskt vilka förändringar som är möjliga i Pannrummet på Konstepidemin. Likt en liten teaterscen kräver den råa gamla källarlokalen bara litet musik och en ensam strålkastare för att kännas helt ny för en betraktare.

– Förra gången jag ställde ut arbetade jag mycket med färg, säger Nina Zetterquist. Men nu var jag trött både på mig själv och på färg, så jag gjorde några nya varelser utifrån dödsmasker och skelettformer som jag tidigare arbetat med. Ingenting i den här skulpturen är återanvänt material sedan tidigare, allt är nytt, i den meningen att jag gjort den helt och hållet från början.
– Annars gillar jag ofta att återanvända saker och ting. Att vissa detaljer i skulpturen består av gamla kakformar är en ren tillfällighet, eller att de spännband som man brukar använda på byggen råkat passa helt perfekt för att hålla de här gamla syntetiska spetsgardinerna stången, ler hon.



Tyvärr brukar man vanligtvis inte få gå nedför trappan till planet längst ned under balustraden. Där ute, på det slitna golvet i relativ kyla, har diverse mer eller mindre obskyrt kongeniala installationer ägt sina intresseväckande rum, och har, så att säga, levt högt på att betraktas från ovan.
När nu Nina Zetterquist skapat ytterligare ett nytt, påpassligt aktuellt, rum inför Internationella kvinnodagen känns det som att stiga ned i dödsriket, åtminstone ett rejält stycke ned i Roms katakomber. Svag musik hörs innan man ens har öppnat dörren till Pannrummets gallerilokal. Men så fort man går nedför trappan stiger musiken, en mässa av Henry Purcell, Didos Lament, omvärvande rummets vita svagt belysta, textilskulptur. Det ligger nära till hands att associera till ett grekiskt ortodoxt kyrkorum, men det är inget som Nina Zetterquist alls tänkt på.
Fem kvinnofigurer hänger, lätt svängande av luftdraget, i vita brudklänningar runt skulpturens lika vita, altarliknande ställning, från taket. Deras hållning präglas av sorg och uppgivenhet. En verkar vara litet yngre, någon känns stoltare, en annan har ett kyskt uttryck över sitt mot golvet nedåtvända ansikte. Av första intrycket ser de ut att ha hängts, men efter en stund är det inte lika självklart.
– Deras ansikten är formade efter mitt ansikte en gång när jag var yngre, alla har samma form, men jag har använt olika mängd bandageväv och spetsar för att skapa variationer i uttrycken. Jag fick fart när jag en morgon läste i tidningen att flickor i Afghanistan angripits med frätande syror. På mina döttrars dagis fick de öva sig i att säga ifrån på skarpen: Lägg av! Rör mig inte! Därför utställningstiteln Noli mi tangere – rör mig inte! De här kvinnorna behåller sin värdighet. Min utställning handlar om våld mot kvinnor i hela världen, säger Nina Zetterquist.



Under kvinnornas fötter ligger en cirkelrund matta i rött.
– Den kan påminna om det gamla kvinnoarbetet med ryamattor, säger hon. Men det var ju lika vanligt att män arbetade med att knyta ryor. Det röda kan förstås lika gärna vara blommor.  Eller eld, som på den tiden då man brände häxor. Det kan ju också vara blod, eller hur.
Till brudkronorna har hon ibland inspirerats av Nordiska museet.
– De gjordes ofta i textil, berättar hon. Det är med flit som jag har velat ha spetsar som kontrast.  Hängande element mellan figurerna tar upp det råa och kontrasterar det. Det här rummet är ju laddat i sig självt, det var spännande både att sätta ljus på skulpturen och att hitta musik som ytterligare laddar upp det hela, säger Nina Zetterquist.


ANDERS THURESSON
 
 

090312
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst