John Eyre
Amerikanska bilar och motorcyklar – akvareller
Galleri En Trappa Ner
7/3 – 22/3


MED KÄRLEK TILL BILAR OCH MOTORCYKLAR
 
Den amerikanska motorkulturen blir poesi
i John Eyres akvareller
 

En viss sorgsenhet vilar över de amerikanska 1950-, 60- och 70-talsfordon som John Eyre detaljrikt återger i sina målningar. Rostiga, tilltufsade och ibland tillsynes övergivna, vittnar de om passerade glansdagar, men har också alla sin egen historia att berätta.

– Det är bilar och motorcyklar som varit med länge och de bär sina spår, precis som vi alla gör, säger John Eyre.
John Eyres intresse för bilar och motorcyklar vaknade tidigt. Som barn på slutet av 1950 till 1960-talet, tjusades han av raggarbilar och så kallade dollargrin.
– De var häftiga då. Jag gick också på Hot Rod utställningar där man visar ombyggen av bilar som ser fräcka ut och exempelvis har fria motorer som mullrar. Det satte djupa spår hos mig. Sedan har det kommit in andra influenser, berättar han.


Cadillac

När han som ung lärde sig teckna var det de blanka och tjusiga bilarna som var motiven, men efterhand övergick hans intresse till en fascination för skrotbilar. De rostiga, på väg mot förfall.
– Jorden tar tillbaka dem. Många tycker att det är sorgligt, men man kan också se det som poesi. Allt det som dessa fordon kan berätta om vad som hänt dem. De är personligheter, väsen som levt på vägarna.
Motiven för sina målningar finner han ofta på bilskrotar, men också i garage, gamla samlingar eller utmed vägarna. Fordonen fotograferas först och redan då sker förarbetet för den kommande målningen, genom val av vinklar eller detaljer. Bakgrunden är däremot underordnad själva motivet.
– Ibland tar jag bort den helt eller dämpar ner detaljrikedomen där för att lyfta fram motivet. Den kan också förändras för att få rätt komposition eller färgharmoni. Det roliga är att fokusera på fordonen och få fram livet och ytan i dem.


Checkered

Flera av motiven är hämtade från Minnesota, USA.
– Jag hade en utställning där och passade på att åka runt och leta bilskrotar. Just de amerikanska 1950- och 60-tals bilarna är de som jag känner allra mest för, säger han.
– De här gamla bilarna vittnar om en särskild tid. De symboliserar en tid av framtidstro och konsumtion i samband med att kriget var slut. Man tog ut svängarna inom bildesign och gjorde dekorationer utan funktion bara för att det var häftigt.

Kan man säga att dina verk även präglas av nostalgi?
– Det är ett slags nostalgi, men inte i betydelsen av en längtan tillbaka, utan mer som en spegling av just den här tiden och motorkulturen. Alla har relationer till fordon. Jag kan få bilder från äldre damer som skriver att det här var min morfars gamla cheva, samtidigt som jag har en direkt motorintresserad publik som kollar så att jag fått till minsta lilla skruv rätt i mina målningar.


Impala

Att leta efter detaljer i John Eyres målningar är säkert lockande för just den insatta betraktaren. Lackmönster, motorer och andra element är noggrant målade, vilket kräver planering när man arbetar i akvarell.
– Det går inte att dölja något, som med oljefärg. Från papperets vithet målar jag i flera lager för att få fram de rätta schatteringarna. Det är kul att se vad färgen kan göra. Jag tycker om att måla relativt realistiskt men slumpen hjälper också till. Det är fint med en konturlinje som plötsligt brister och ger bilden en dimension till.
Akvarell tilltalar just för dess förmåga att leva sitt eget liv, förklarar John Eyre, att den rinner och skapar mönster. Han ser det också som en utmaning att måla hårda föremål i en färg som annars ofta används för mjukare motiv.


On

John Eyres akvarellmåleri renodlades under utbildningen på Konstfack 1976-80. Då utbildade han sig till grafisk designer och illustratör, vilket också är något han arbetar med idag. Han har bland annat tagit fram affisch- och profildesign åt Stockholms Stadsteater och Nordiska museet och arbetar med att formge böcker och bokomslag. Många har tillexempel säkert sett hans formgivning av Dan Browns bästsäljare Da Vinci koden.
– Jag tycker mycket om båda mina jobb. De stimulerar varandra. Ena foten har jag i oljiga garage och andra i tjusiga förlagskorridorer, säger John Eyre.
– Som frilans jobbar jag året runt. Min fru är också konstnär så det har blivit en livsstil. Visst har det inneburit en del oro ibland, men det är samtidigt en stor frihet där man kan göra mycket. Så som att ta en hojtur en dag för att det är vackert väder.


T-Bird

För naturligtvis kör John Eyre själv både motorcykel, Harley Davidson, och bil, AMC Javelin SST.
– Det är väl vagabonden i mig som lockar. Även om jag också är hemmakär. Det finns alltid en ny väg som man inte åkt förut. En lust att se nytt och färdas, men även att köra själv. Att det är en frihetskänsla att köra motorcykel är en kliché som verkligen stämmer. Och när jag kör bil har jag aldrig radion på, utan lyssnar på det dova mullret.

MARIA RADEMARK

 


Bobber, Nyköping och 233, Nyköping




090312
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst