Maria Johansson
Återsken
textil, blandteknik
Galerie Oijens
14/3 – 5/4


VÄVER I TRANSPARENT SKIKT MELLAN TILLSTÅND OCH RÖRELSE
 
Maria Johansson vill få fram ett samtal mellan lagren
 


– Jag arbetar mycket med transparens. Jag tror det är ett slags nyckelord för det jag önskar få fram, säger Maria Johansson. Vanligtvis finns mina vävar i ett spelrum mellan två glasskivor; i bästa fall uppstår ett samtal mellan lagren. Jag försöker hämta fram det jag känner ligger bakom.

Någon skrev för tio år sedan om hennes vävar att de stillsamt sjuder. Nu har andra saker tillstött som än mer understryker upplevelsens pendling mellan tillstånd och rörelse. I några fascinerande bilder har hon vävt in lysande trådar av fiberoptik; man skulle kunna associera till blänkande fiskryggar som glänser till ur havsdjupen.
– Jag lägger ofta ett laminatskikt mellan glasskivorna för att filtrera ljuset och skapa ett större djup, berättar hon.



Hennes hängande vävar kan ibland se sköra ut, som om de skulle gå sönder om man vidrörde dem, det är en illusion; allt är väl sammanhållet, även om invävda tätare formelement både tycks stiga ut ur bildernas komplexitet och ge stark känsla av balanserad tyngd. Ett kalligrafiskt formspråk lurar mellan raderna i hennes konst, liksom abstraherade nyanser av indiskt och japanskt måleri.
– Det är kanske ett partitur, skrattar hon.
– Jag väver bitar och bygger collage, jag har en upprättstående vävstol där jag väver allt. Ibland lägger jag ett mycket tunt handgjort papper under vissa trådar vars fibrer jag har gjort ännu tunnare genom att banka ut dem. Vävarnas motiv faller ut under tiden jag arbetar; det sker helt intuitivt, berättar Maria Johansson.



– Jag samtalar med bilden och känner i kroppen när det är klart; det är intressant att vissa konstverk aldrig lyckas blir riktigt klara. Jag hör en tydlig emotionell ton i mig, ett slags resonans i kroppen när verket ligger färdigt framför mig. Med transparens menar jag också att varje bild skall kunna bära sitt eget ljus, säger hon.
Det är vackert uttryckt och lätt att få syn på i hennes vävar, allra tydligast där fiberoptikens lysande trådar balanseras av mörkare och tätare element både bakom slingornas teckenspråk och i övriga delar av bildens helhet. Men när man har gått runt en stund mellan vävarnas olikartade uttryck finner man att ljuset i alla hennes verk spelar en avgörande roll.
– Plastfiber är rätt dyrt men när jag började jobba med det i en utsmyckning för Volvo Lastvagnar upptäckte jag dess stora möjligheter. Nu hänger mina vävar i fem plan på huvudkontoret i Lundby. De får spela med både befintligt rumsligt ljus och med ljuset utifrån, det fungerar väldigt bra. Plastfibrernas ljus kommer från en halogenlampa och leds ur trådknippet ut i enskilda trådar i bildväven. Det fungerar precis som med bredband; ljuset är ju en formation, ler hon.
– Skönhet är viktig för mig, det skall vara vackert men också starkt. Det har att göra med tonen jag hör inom mig; jag vill ha en dialog med den där världen, jag älskar färger, toner, ljus och abstrakta världar. Men det kräver både noggrannhet och disciplin att få kontakt med och mana fram de här landskapen i vävarna. Då måste jag också ha stort tålamod och god teknisk kunskap om vad som är möjligt att åstadkomma, säger Maria Johansson.



– Det är inte nödvändigtvis natur jag söker gestalta, snarare ett helt annat slags medvetande. Jag försöker nå bortom formen och söker ibland ett slags stränghet i mötet mellan färgelement, som i en av bilderna, i dess möte mellan bladguld och svärta.  Jag håller absolut inte tillbaka; om det blir bra, då har jag haft roligt, arbetet är för det mesta oerhört roligt och lustfyllt. Men det kan ibland ta tid att komma in i det nödvändiga meditativa tillståndet. I mina bästa stunder är det faktiskt ett slags ”flow”, skrattar hon.
En väv ser ut att hänga på utsidan av ett ovalt spegelglas, i liggande format, på lätt retfull höjd; med vissa svårigheter för eventuellt speglingssugna betraktare att se sig själva i. Men väven är placerad mellan några glasskivor; bilden framträder med en överraskande klarhet ur glasens speglingseffekt. Vävens distinkta och varierade färguttryck speglas såväl inåt som utåt mot spegelglaset och dubbleras i bildytan, i glasklart transparent skuggverkan.
– Jag har funderat på att använda mig av den här effekten i offentlig utsmyckning, säger hon. Då kommer jag nog också att använda rörligt ljus. Härom kvällen, när det blev mörkt ute stod väven ut från spegeln, nästan som i ett hologram, berättar hon entusiastiskt. Jag kan också använda mig av många fler glaslager men då blir bilden väldigt tung.
Hon tänker mycket i ljus och ljusförhållanden; i ett kommande utsmyckningsarbete i Polishusets nybyggda säkerhetssal räknar hon på hur hennes bilder kommer att te sig när de står mitt i rummet.
– Det kan vara skönt att man inte ser rätt igenom dem, funderar hon. Jag lär mig från gång till gång hur jag skall göra olika monteringar av vävarna. För det mesta väver jag hela bilden i ett enda stycke, det gäller bara att hitta det där momentet där jag bara kan sticka iväg i arbetet, säger Maria Johansson.

ANDERS THURESSON
 
 

090312
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst