Rogerts Bondesson
Målningar
Galleri Aveny
14/3 – 29/3


MÅLAR RUM MED ÖPPNA EXISTENTIELLA FRÅGOR
 
Rogerts Bondesson arbetar med motsatspar

 

Rogerts Bondessons målningar spelar i en mångfald intensiva färgklanger, rött, gult, blått, grönt, i varierande styrka. Tidigare arbetade han under lång tid på temat väntan, ett motiv som han numera helt övergivit.

– Intresset för rummet är genomgående, exteriörer eller interiörer, lika mycket. Mina intentioner gäller både färg och form medan bildinnehållet varierar. Jag har också en litet nyare grej, kanske litet mer abstrakt, men ändå kopplad till rummet, säger han. Det är faktiskt ett slags torn och för mig är den inte abstrakt, säger han.
Hans ateljé ligger på Konstepidemin där han ser ut över hus och öppningar mellan hus; de rumsliga motiven är fritt tolkade, samtidigt som de innehåller något av vad han har sett. Till exempel tre eller fyra bilder som kompletterar varandra, med olika ljus och ur olika vinklar, målade från samma utsiktspunkt.



– Jag målar i äggoljetempera, med vissa inslag av vanlig oljefärg. En del bilder blir till av sig själva; det behöver inte finnas någon konkret förebild, bara ett eller annat rumsligt förhållande som fångat mitt intresse. Som mannen här som blir attackerad av en massa flugor. Det blev en rätt varmt gul färgskala som på sätt och vis står mot bildens händelse. Här pågår helt tydligt en kamp; det handlar om hur det kan vara ibland när saker och ting blir så påtagligt irriterande att man har svårt att värja sig. Den föreställer inte mig själv, mer ett slags företeelse som kan drabba vem som helst, ler Rogerts Bondesson.
I en målning, som jag kallat Ljusår, finns en lucka mot stjärnhimlen, ett fönster, ett slags öppen fråga om var vi befinner sig någonstans i allt det här. En annan bild antyder ett par kistor; en association jag fick till något som hände i Afghanistan, jag har kallat den Offer. Också här ligger en gul färgton i botten, om än inte lika varm. I en röd målning finns en vandrare, i ett slags metafysik vänt ut mot något okänt. I mycket av mitt måleri finns ett slags existentiell ångest över de dimensioner vi rör oss i, säger han.



I en bild som fångar min nyfikenhet ligger en kvinna på golvet i ett rum. Det känns som en vardagsinteriör, men frågan om varför hon ligger där inställer sig genast, på grund av väggarnas och möblemangets intensivt röda tryck inåt mot vilopositionen i rummets centrum. Också här öppnar sig en vägg i målningens fond likt ett fönster mot en mörk himmel.
– Det finns ett slags dramatik i det, säger Rogerts Bondesson. Jag arbetar medvetet med motsatspar som mörker och ljus som dramatisk möjlighet men det handlar lika mycket om hur man håller ihop en bild med olika element. Jag tycker om att arbeta med ljuset i färgen. En målning från ateljén kan vid ett första ögonkast se helt röd ut men snart ser man de variationer som följer av ljusets påverkan på olika material. Den är väldigt varm, nästintill het. Samtidigt var det intressant att jobba med att begränsa en bild.



Formatet, stående på höjden, bidrar starkt till en känsla av exakt utvalt utsnitt ur en omgivande verklighet som tycks fortsätta utanför bilden.  Han arbetar också i några av sina verk med ett litet annorlunda anslag.
– I några bilder har jag också haft lust att arbeta med ett opretentiöst material, vanligt omslagspapper. Från början tecknade jag bara med kol, sedan kom färgen in, men ganska återhållet. Vad man än håller på med kan ett avbrott skapa en lust att göra något annat, att bryta mot vad man vanligtvis gör. Ett hinder kan ofta ge impulser att göra något nytt.
Rogerts Bondesson jobbar ganska snabbt; temperan är tunn och betydligt flödigare att jobba med än olja. Han gillar att den är tunn, att man bara kan dra på med färgen. Ibland använder han damar, ett slags harts, för att förtäta temperan. Färgen blir mer massiv, förklarar han.



– När jag drar upp en målning har jag en slags rumsidé, men arbetet kan starta på många olika sätt, ur ett ljus som fladdrar till i minnet, eller någon idé om rummets öppningar som finns i många av mina målningar. Den blå målningen av några hus blev till en lek med rumsperspektivet. Jag målade ett svart längsgående tak i bildens överkant som bröt mot bildens öppna vinklar, men jag är mån om att inte göra för mycket. Ibland fattas något och då gäller det att se vad det är som inte stämmer i balans och komposition. Det är ren intuition som styr resultatet, den är jätteviktig.



Strävan efter förenkling kommer med erfarenheten; numera är det mer rena ytor; på det planet har det hänt mycket under de senaste tio åren. Samtidigt har jag haft ett ganska förenklat formspråk, med kvadrater och rektanglar; det får inte bli för mycket av det. Det finns egentligen inget annat sätt än att vara lyhörd mot sig själv; det är väl vad det är att måla. Man går på något slags känsla. Ingivelsen kommer i ögonblicket, säger Rogerts Bondesson.

ANDERS THURESSON
 
 

090312
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst