Arne Persson
Målningar
Galleri Olsson & Uddenberg
14/3 – 29/3


NATURLYRISK FILOSOF SOM SAMLAR SKYMNINGSLJUS
 
Arne Persson får impulser av att vandra i skogen

 

Arne Persson målar i starka, inte sällan djärva, färgblock som ibland klingar nästan metalliskt mot röda, orange, gröna och blå toner. Under alltihopa vilar grundens alltid svarta färg, målat på hans speciella pannåer. Det är inte svårt att associera till musik, till blues och jazz, när man går in i hans bilder.

Småländska möbelföretag, inte minst Älmhults IKEA i närheten av bostaden, förser honom med förhållandevis billiga, lätta och kompakta bordsskivor som två och två, hopsatta i par, i dubbel betydelse, kan utvecklas till sammansatta målningar i större format.



– Jag får impulser av att vandra i skogen och i naturen överhuvudtaget. Jag bor ute i skogen vid en stor sjö, Möckeln, och skymningen är min favorit. Under denna magiska kvart, när färgerna tätnar och blir skarpare, lagras allt i skallen. Jag skissar aldrig, börjar ganska öppet, vet aldrig vad det skall bli, men har en känsla i kroppen.     
– Jag tänker aldrig musikaliskt när jag arbetar, men begrepp som klang, rytm och komposition är ett användbart gemensamt språk för båda konstarterna, ler Arne Persson. Men visst handlar det mycket om klanger i mitt måleri, påvisar han i en bild där guldockran spelar ut.
– Här kanske du hör en tenorsax som spricker! Jag tycker också om att uttrycka mig i ord och för drygt tio år sedan gav jag ut en bok, Örnskugga, med både måleri och lyrik.



Så här kan det låta när hans ord slår följe med måleriet:

Varför är det så tyst i skymningen?
Är allt ett stort lyssnande öra
vänt inåt mot aftonens samtal
mellan urberget och de äldsta träden
när ett nytt ord läggs
till den eviga meningen?

– Hela utställningen har sjöns strandlinje som gemensam nämnare; man kan följa den genom alla målningarnas mer eller mindre raka linje längs väggarna.  Jag är egentligen naturmålare, en genuin naturlyriker, säger han och en smärre diskussion utbryter om var någonstans inom ismernas kuperade landskap det är möjligt att placera hans måleri. Galleristen Roy Uddenberg kommer med ett litet svävande inlägg bortifrån kontoret.
– Abstrakt expressionist med natur som botten, säger han efter att ha grunnat en liten stund och Arne Persson nickar.
– Javisst, ler han förnöjt. Abstrakt expressionist! Där kan jag nog känna mig som hemma, fast jag tycker att det skulle vara svårt att placera mig i ett fack, säger han med sitt milda leende och visar sedan på en blå målning.
– Den här är nog rätt typisk för mitt sätt att måla. Jag delar in motivet i fält och lägger stor vikt vid färgerna. När jag känner mig färdig, ställer jag undan duken och går kanske på den igen litet senare. Annars brukar jag känna direkt när jag är klar.
– Vitt är alla färger sammanlagt, men svart, det är ju intet, funderar han. Egentligen är det konstigt att man kan köpa detta intet till kilopris. Det är den färg som alltid ligger i botten i allt mitt måleri, det är både grunden till de färger som kommer sedan och själva grunden för allt, filosoferar denne smålänning litet lurigt.
– Ibland smälter jag ned bivax för att få temperan tjockare; det kan behövas ibland då skymningsdimmorna driver in över bilden. Vissa häftigare klanger får man dra på med spackelspade så man får med sig tunga färgsjok, säger han, litet finurligt gestikulerande mot målningens starka tonstöt i ockra. Då kan man känna sig litet som en gottegris, skrattar han.
Hans målningar har tyvärr fått titlarna stympade av honom själv, de är för långa för att få plats på listan och ursprungligen hämtade från hans poetiska ordförråd, en målning kallar han Svartmåne, en annan Vägvisare. Den senares titel kunde lika gärna varit Hit eller dit, eftersom motivets guidande pilar pekar åt olika håll.
– Ja, därifrån får man nog ingen vidare vägledning, säger han på sitt illmariga vis. Svartmåne kom till nästan av sig själv. Där är titeln viktig för att leda betraktaren in i motivet, men mycket är givet åt slumpen; målningen ligger som före tanken, ofta överraskar man sig själv, det är väldigt lustfyllt. Ibland är överraskningen av negativ art, då är det bara att fortsätta att måla. Då och då låter jag bordsskivans kulör ligga kvar under det svarta. Ibland är det en grön, litet stickig nyans som kan tillföra en extra udd i bildkompositionen, förklarar Arne Persson.
– Men jag är inte rädd för skönheten, säger han. Att det är vackert är ofta ett plus även om jag inte direkt strävar efter publikens gunst. När man skapar är man oftast väldigt självcentrerad eller subjektiv men samtidigt lämnar jag medvetet gärna kvar något
av det svarta, som öppningar mot tomheten, avslutar han.

ANDERS THURESSON
 


 

090314
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst