Pia
Hedström
skulptur och målningar
Göteborgs Konstförening
14/3 – 5/4
 

SKULPTERAR VÅR KOLLEKTIVA SKULD

Pia Hedström ägnar sig historiska funderingar
 


Pia Hedström är bland annat känd för sitt elegant uppåtsvängda torn, Rymdkonfetti, invid Ullevi, och även för flera andra av stadens och landets offentliga utsmyckningar.

Nu är anslaget litet annorlunda än tidigare, då hon med ett litet mer distinkt formspråk har ägnat sig åt arkeologiska funderingar. Också nu är hennes bildsyn historiskt betingad men på ett annat sätt. Hon tycker att hon har förändrat sitt formspråk, att det har blivit litet rundare.


Grand Mother´s Savings

– Jag är född 1960 i Kapstaden och bodde i Sydafrika under tidig barndom,
under apartheidpolitikens tid. När min pappa för en tid sedan fick en stroke blev han tvungen att flytta och jag hjälpte honom. I samband med detta hittade jag en låda med glasknoppar som min farmor hade sparat. Kanske tyckte hon som jag att de var vackra men jag associerade till mina minnen från Afrika och till den skuld jag upplevde som barn. Det var universella frågor om vägval i livet, om rätt och fel, om svart och vitt, berättar Pia Hedström
Sedan dess har frågorna flyttat ut i en större kollektiv skuld, som jag tror många upplever idag gentemot omvärlden. Jag har gjort både min arvsskuld och allas skuld till tema för de här skulpturerna, säger hon.


White Fortress

– Därför har en av rummens mer centralt placerade former namnet Grandmothers Savings. Mot den står en liknande skulptur, Black and White, Right or Wrong, Good or Bad. Jag vill ta upp en universell fråga om de ständiga val vi måste göra. Det som synes rätt i ögonblicket kanske senare visar sig vara helt fel, menar hon.
Om den ena skulpturen är som ett dukat bord med vinkaraffer och terriner, är den andra som ett schackspel mellan stiliserade sva
rta och vita pjäser; ett tydligt samtal pågår mellan dess båda, mycket likartade, former. Litet vid sidan om lokalens två markerade landmärken står en gråvit hög skulptur uppbyggd av massor av stående hoplimmade pvc-rör. Hon kallar bygget The White Fortress; ett komplext, inte så litet skrämmande, palats och associerar till EU som stängd ekonomisk enklav, som en ouppnåelig dröm att fly till. Det koloniala motivet har tydligt smittat av sig långt upp i tornens alla blänkande glasknoppar.
– Många människor har ju faktiskt dött under sina försök att nå in här, säger hon allvarligt. Numera kan man inte undgå att se vad som händer.


Black and White, Right or Wrong, Good or Bad


Bakom en glasskiva sitter i tre rader sex runda former med en glaspärla ytterst i toppen. Det är inte svårt att associera till kvinnobröst, en form som går igen i flera av hennes verk.
– Det är mer en händelse än en tanke att de kan se ut som kvinnliga former, jag ville ha en känsla av såpbubbla, mer svävande mot basens stadiga form, förklarar hon. 
– Det är faktiskt puttekulor som jag har köpt av min son, ler Pia Hedström. Han var snabb med att sätta ett pris på sina samlade rikedomar; han har redan lärt sig hur det fungerar i världen, skrattar hon till för att sedan bli allvarlig.
– Här handlar det om vårt nutida övervakningssamhälle, Storebror ser dig har jag kallat dem. Det vore kanske kul om tuttarna gjorde jobbet, skrattar hon.
I första rummet hänger tre akrylglasskivor med ett vagt båtliknande motiv, som smala lodräta kanotformer i blått, gult och rosa, på så låg höjd från taket att det är omöjligt att missa dem. Internal Spaces kallar hon dem.
– De här ser jag däremot som kvinnosymboler med ett slags inre symbolik; kanske kan man säga att de både är bärare och farkoster. Skivorna är blästrade på insidorna för att färgen skall fästa. Jag prövar under vägen och ser hur jag skall gå vidare, jag kom på det i samband med finalen i en fransk tävling om ett offentligt uppdrag och testade den här formen. Jag ville ha en ganska sträng form i motsats till innehållets vätskor av flödande tankar, berättar Pia Hedström.
I ett glasskåp, liknande dem man ibland kan se i museernas stenåldersavdelningar, hänger rader av stenliknande svagt rundade ting med närmast identisk grundform.
– Det är De hemliga, säger hon outgrundligt. Sådant som framtida arkeologer kan komma att hitta och fundera över vad de kan ha använts till. De är gjutna i betong på olika djup i engelskt röd sand, jag tror att det är samma slags sand som på tennisbanor. Jag använder en ny gjutform varje gång. Då uppstår små skillnader mellan föremålen. Idén fick jag när jag en gång hittade en träbit i skogen med ett liknande otydbart utseende och tilltalades av formen. Jag har alltid haft ett mycket stort arkeologiskt intresse, avslutar hon.

ANDERS THURESSON   

 

 

090321
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst