Brit Swedberg
Dansteckningar
Göteborgs Stadsmuseum
Biblioteket





KONCENTRATION OCH SNABBHET
Brit Swedberg tecknar dansare
 
 
Med en liten lampa på ritbrädan sitter hon där i salongens mörker med tuschflaskan i den ena handen och en tunn mårdhårspensel i den andra. Blicken – koncentrerad och intensiv – följer dansarna på scenen. Här gäller sekunder. Inte tänka – bara se och uppleva och – återge snabbt! Från ögat – genom handen – ner på papperet.


Brit Swedberg har tecknat dans och teater i drygt trettio år, framför allt som tidningstecknare och kulturjournalist. Under de senaste 15 åren har hon som fri konstnär tecknat dans både i Göteborg och i Stockholm. Hon har också haft många utställningar, både utomlands - framför allt i Paris - och här hemma.

– Göteborgs Stadsmuseum köpte 40 teckningar för tre år sedan och nu 30 till. Ulf Gadd gick nyligen bort, Stora Teatern fyller 150 år, Stadsteatern 75. Så museet ville ha fler. Fortfarande har jag massor kvar hemma i lådorna; kanske jag hittar något mer som jag tycker att de skulle behöva. Det är ju där de hör hemma, säger hon.

Museet bjöd in konstvetaren Bia Mankell som höll en intressant föreläsning om Brit Swedbergs konst. Hon menade bland annat att Brit äger en sällsynt talang att fånga skådespelarens eller dansarens rörelse i flykten. Här handlar det inte om att frysa rörelsen som i ett fotografi, utan att gestalta hela dess tillblivelse, mellan ansats och förverkligande.

Ett talande exempel är en teckning av Eivin Dahlgren i titelrollen i Slawomir Mrozeks pjäs Anton. Aktören är i rörelse, tar liksom ett skutt framåt. En hand framåtsträckt, en fot i luften, så tydligt på väg att agera att handlingens riktning förlängts ur ansiktets målmedvetenhet ut i handen. Porträttlikheten finns både i rörelsen och i aktörens karakteristiskt formade näsa, i vars riktning Brit Swedberg lyckats fånga upp hela figurens framåtsprång.


Eivin Dahlgren i titelrollen i Slawomir Mrozeks pjäs Anton Foto: Göteborgs Stadsmuseum

– När jag var 6 år ritade jag en gång en gubbe, en väg och ett hus. Mina kamrater tyckte att gubben var bäst. Så småningom blev det konsthögskola - gamla Slöjdis, där jag kände mig hemma - senare en spännande och lärorik tid på Studentteatern, där jag träffade min man. Att slösa bort ett år på att spela teater, det kan man inte göra nu.

Målaren Peter Dahl säger att det inte gäller att lära sig att rita en gubbe eller gumma utantill. Tro inte att du vet! Man vet inte hur en sak ser ut förrän man har tecknat den. Titta som ett barn – med förundran! Även i det vanliga livet. Just nu känner jag det som om jag glömt att titta i flera månader, säger hon med en lätt suck. Ibland går jag helt blind genom tillvaron.

Men när du sitter i salongen – då gäller det!

– Jag förbereder mig hemma, kollar lampa, tusch, trasor. Lampan kan ju börja blinka och jag är hopplöst oteknisk. Jag sitter i salongen långt innan det börjar, på en plats med gott om utrymme så att jag kan hysta iväg arken åt olika håll. De är ju våta och måste torka, isär från varandra.

Lampan, från början en pannlampa, är fäst med ett vinkeljärn vid brädan. Brit har nästan alltid svartvitrandiga tröjor på sig; tuschtrasorna kommer från hennes gamla avlagda.

– Det tar bara några sekunder innan jag är igång. För att det skall bli bra måste jag slappna av, släppa på ambitionen, släppa all överambition. Överflödig tusch i min mycket smala mårdhårspensel stryker jag av mot papperskanterna; ofta blir det små färgfläckar som fungerar kompositionellt i bildens helhet, likt kalligrafiska tecken; det bara blir så, helt undermedvetet.

Men om dansarna på scenen inte ger något, då vissnar jag ned i bänkraden. Lika mycket energi får jag när scenen är laddad. Ibland kan jag undra varför jag gett mig in på det här, men jag drivs av en väldig lust. Jag arbetar i ett tillstånd mellan eufori och förtvivlan, säger Brit Swedberg med ett skratt.


Ur Örjan Anderssons dansstycke Quartet # 10. Göteborgsoperans balett

– Jag är den första som kommer utifrån och ser vad ensemblen håller på med. Jag har skrattat och tecknat, gråtit och tecknat. Det är tecken på en väldig generositet att släppa in mig. Jag möts av samma generositet fortfarande, kanske ännu mer nu när jag inte kommer som recensent.

Allt jag skrev på den tiden var på blodigt allvar. Det såg så enkelt ut i tryck, men så jobbigt att åstadkomma! Ibland satt jag och skrev recensioner halva natten.  Att bara teckna känns som rena lyxen, skrattar hon.

– Jag har ofta varit på Dansens Hus i Stockholm och tecknat från Cullbergbalettens, Kenneth Kvarnströms och Cristina Capriolis repetitioner. Men Cullbergbalettens tillvaro gungar just nu, så länge de inte har någon chef. Jag har mitt hjärta hos dem.


Cullbergsbalettens Anna Laguna i Jean-Pierre Perreaults "Flykt"

Som konstnär är man sällan nöjd. Det går inte att luta sig tillbaka och säga: det här behärskar jag. Man måste börja om från början varje gång. Samtidigt gäller det att inte vara alltför ambitiös i sitt tecknande. Bilden får inte bli övertydlig. Det är viktigt att utelämna något, annars tappar teckningen laddning.

– Nu håller ögonen på att svika mig; jag ser inte scenen från salongen lika bra som förut. Jag måste arbeta närmare dansarna.

Jag kanske måste välja ett annat uttrycksmedel. Jag har länge tänkt måla mina närmaste.  Jag har också en utställning på gång i en fransk internationell grupp med dans som tema, men jag vet inte vad som händer. Vet inte när det skall bli av. Allt känns litet osäkert just nu.

Just nu håller jag på att samla ihop teckningar till en bok och en skrift från Stadsmuseet är under utgivning. Folk omkring mig knuffar på mig, konstnärskolleger, tidigare chefer, och andra. Jag har ett slags likgiltighet inför att marknadsföra mig själv, säger Brit Swedberg. Konst och marknad hänger inte riktigt ihop för mig. Konst är ju till sin natur en gåva.

ANDERS THURESSON

 

 

090322
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst