Jeff Olsson
Laughter and Applause
Teckningar, blyerts, grafit, tusch
Amelie Persson
Installation
Galleri Thomassen
21/3 - 12/4




HOTET OCH ENSAMHETEN

 
JEFF OLSSON TECKNAR EN VEMODIG UTSATTHET

 

Vad är en människa, vad är natur, vad är kultur? Frågorna avfyras inte precis ur Jeff Olssons verk; snarare dras man som betraktare in i dess relationer mellan disparata ensamheter, bland skogens alla träd. Där ser man inte skogen för mängden av träd, medan bakgrunderna är undanglidande och diffusa.

Alienation kan vara ett samlande begrepp för Jeff Olssons tecknade bildvärld. En sådan tolkning kan också verka litet väl kortfattad och förenklad. Hans, allt annat än realistiska, tolkningar av omvärlden bygger upp vaga motsatsförhållanden som knuffar ut berättelserna över bildernas gränser. I en bild, Open Ceremony, skapar teckningens droppande stearinljus extra stämning åt platsens hotfulla ensamhet.

– Jag har alltid tecknat träd och landskap; så småningom har det kommit in allt fler figurer. Jag känner ett slags dragning till naturen som trygghet; det ligger ingen medveten planering bakom mina bilder, snarare består de av flera lager där man måste fråga sig om det som händer i bilderna verkligen händer på riktigt, berättar Jeff Olsson, som gick ut Valand för ett år sedan.

En annan värld anas bakom hans tecknade version. Vemodig utsatthet, ett slags musik vars förfrämligande toner spelas i bildlagrens mellanrum, mot känslomässigt kalhuggna, spikraka trädstammar. Ibland ser stammarna ut som ormkroppar, medan stenar och klippblock antagit mänskliga former. Sida vid sida, långt inåt i bilddjupet, utgör träden ett slags galler mellan natur och människa. En skäggig filmare dokumenterar bildens händelseförlopp på ena sidan.

– Kanske är ljusen något slags livgivande aspekt, medan filmaren kanske symboliserar konstnären, ler Jeff Olsson. Jag tecknar och verket växer sakta fram, figurerna hamnar så småningom förhoppningsvis på sina rätta platser. Medan jag arbetar är jag helt uppslukad av jobbet, men kan känna mig främmande för verket när det ligger klart.

– Människorna i mina bilder är ofta tillsammans men isolerade i något slags hjälplöshet. I en av mina bilder har alla karaktärer en sorts skönhetslängtan. Ingen är passiv, men ingen har heller kontakt med någon annan. I en av dem finns inget mänskligt liv. Det är en rest av min slututställning på Valand, We Orphans (Vi, de föräldralösa). Den här bilden kallar jag Orphan Street, förklarar Jeff Olsson.

Men det är lika lätt att associera till en filmschablon av ödslig gata som lika gärna kunde ligga i mellanvästern, vid OK Corral, som på någon annan plats där öknens torra växter rasslar sig fram över gatornas tomhet.

– Gatan är bildens huvudperson. I övrigt är bara tomhet, frånvaro. Gatan är figuren, säger Jeff Olsson.

En ensam man dansar, till synes, glädjelöst mitt på en skogsstig. Marken kring skogens höga raka stammar är täckt av löv, vars fläckiga strukturer för tanken till leopardpäls. Samtidigt sluter sig skogen allt tätare bakom honom in mot ett hotande mörker.

Men ensamheten i Jeff Olssons teckningar är av olika slag; en sorgsen Hank Williams står och spelar och gråter. En minst lika ledsen uniformsklädd Park Ranger, står övergiven mitt ute i skogen medan fåglar, ekorrar och andra djur rör sig mellan stammarna. Ibland hänger ett slags materia, en formlöshet, ett stycke framför bildens motiv.

– Det är en helt obestämd formation, säger Jeff Olsson, jag vet faktiskt inte riktigt vad det är. På något vis ligger den utanför själva bilden, ler han.

– Jag har alltid varit intresserad av avlägsna platser, gärna med något slags tillfällig belysning; jag söker mig ofta fram till någon sorts skräckdramaturgi i mina bilder, avslutar Jeff Olsson.

ANDERS THURESSON      

 

 

090323
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst