Kenneth Börjesson
Målningar
Galleri Majnabbe
21/3 - 5/4




STRÄVAR EFTER DET ABSTRAKTA
 
Kenneth Börjesson har bara två färger på paletten

 

Konstnären Kenneth Börjesson har en hel del idéer om konst, om ljus och yta och om alla de komponenter som måste till för att ett verk överhuvudtaget skall kunna uppstå inför konstnärens och betraktarens blick.

– Jag målar ofta något som är ett slags huskroppar. De blir mer och mer abstraherade, säger Kenneth Börjesson. Jag har en stark kärlek till ljuset; kan inte släppa det fast jag egentligen vill åt det abstrakta; dessa målningar kan ses som rester av min kärlek att skildra ljuset.

– Med abstrakt syftar jag på motiv som jag inte har sett, som kommer från ett inre bildliv av slutna former som ibland bär på en öppning, annars otillgänglig för en betraktare. Jag arbetar mycket med motsatspar och komplement. Om man suddar i de här motpolerna blir det mycket mindre intressant, det är en tes som jag driver.

På Kenneth Börjessons hemsida kan man läsa ett veritabelt manifest om konsten och om dess villkor, förutom ytterst välformulerade synpunkter på sådant som yta, färg, form och allt det som måste till för att ett verk överhuvudtaget kan uppstå inför konstnärens och betraktarens blick.

– Stort och smått, värme och kyla. Jag målar mjuka former – mot detta något vasst. Rytmen är mer intuitiv, jag har inte så många teorier om den än, ler Kenneth Börjesson. Vissa delar i mitt skapande har jag ännu inte brytt mig så mycket om. Jag är rädd för jämna tal, vill gärna jobba med ytor och massa. Tunna skikt och bortstrykningar intresserar mig mycket.

– I alla mina bilder finns en fysisk verklighet. Det finns så mycket problematik kring tillvaron att stillsamma humanistiska värden känns viktiga. Som i Bachs mycket långsamma cellosonat, säger han allvarligt.

– Det kan finnas ett agrart slättland, ett odlingslandskap i mina bilder; ofta innebär det ett slags symbolism. Huskropparna har små tända fönsterrutor. Men jag håller bilden öppen, vill inte skriva någon på näsan vad det är frågan om. Förutom att arbeta med färgen, cirkeln och kvadraten kan jag också berätta om böndernas höbalar, på ett slags outtalad, vagt antydd, gräns mellan realism och abstraktion, förklarar Kenneth Börjesson.

I en bild tycks, på ett par ställen i bildens vita förgrund, underifrån kommande röda läppar smälta snön framför några husformationer.

– Ja, säger han stilla. Är det kanske moder jord? Intellektuella reflektioner ligger inte alls för mig.

– Jag målar alltid med bara två färger på paletten, eller en tredje, en röd, kanske krapplack, de räcker långt. Ofta tänker jag mig huskropparna som kroppshyddor. Ibland tycker jag att hus kan vara väldigt hotfulla, mycket kan finnas dolt i rummens scener, en trappa, något däruppe eller därnere. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de är konstruktioner och inget annat.

– Mina hus är ett slags arketyper för boning, trygghet. Ibland tycks de ha hamnat i landskapet som klotsar ett barn råkat kasta ut.

– När jag lägger upp mina färger är det alltid sparsamt; det kan bli blått, rött och sedan kanske gult. Ibland byter jag ut någon av dem. Hur kan jag få intresse och spänst med så få färger? Ändå blir de lysande och kraftfulla!

Kenneth Börjesson målar inte sällan bildernas vägar som om de vore ledningar, varför inte kraftledningar. Lekfullt laddar de upp husens motpoler med ett slags taggigt vågig elektricitet. Lika ofta får disparata former ladda varandra.

– Det är viktigt för mig att kanske låta en mjukhet i formen styra och så – poff – kommer en kvadrat och bryter upp. Återigen, säger han och skakar självkritiskt sitt huvud, dröjer jag kvar i det där naturalistiska landskapet som jag arbetar så hårt på att lämna. Jag strävar verkligen efter att frigöra mig i det avseendet. Jag både tycker om det och inte.

I en stor målning framstår ett av bildelementen som råslipat glas. Endast delvis transparent låter det bakgrundens strängt målade rosa kvadrater svagt lysa igenom. Detta element har konstnären låtit vila mot ett klot av helt annat material.

– Som en skalle eller en planet, säger han förtjust. Så här skulle jag alltid vilja måla. Den här är något slags bevis för att jag ändå rör mig åt något annat håll, skrattar han. Jag har så länge gjort ensilagebalar, visserligen i symbolisk mening, men det verkar som om jag äntligen är klar med det.

ANDERS THURESSON

                     

 

  

 

 

 

 

090325
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst