Björn Wessman
Målningar
Galleri Aveny
2/4 - 26/4








UTMANAR LANDSKAPSMÅLERIET
 
Björn Wessman söker det vita frätande ljuset

 

Han målar ur ett sydeuropeiskt slösande solljus, från Australiens vidder och hämtar även motiv ur landskapen i norra Sverige, allt sammansmält i ett starkt koncentrerat Wessmanskt landskap. Han är långt ifrån främmande att kalla sig landskapsmålare, men det måleri han ägnar sig åt utmanar samtidigt varje konventionell uppfattning om denna konstart.

Björn Wessman har gjort sig känd för att klistra ihop målningar av olika element från tidigare egna målade fragment, så att verkens synliga resultat minner om både arbete och erfarenhet.

– Jag klistrar fortfarande, säger han och visar på ett par målningar ur sin bok ”Mänga” som kom ut för ett par år sedan.

– Bokens titelord har satt sig djupt i min skallbas. För mig rymmer det mångfald, fyllnad, mättnad. Pigment som får styrka, massa som får form. Mitt måleri är både ett slags hopkok och ett sätt att se något på ett slags samtida sätt, även om ”samtida” är ett svårt ord. Varför inte måleri, helt enkelt?

– Mina vägar till exempel, de är måleriska skildringar från landskap både i Ligurien och i Languedoc. De är viktiga, av mig annekterade, vägar i franska och italienska landskap som jag fogar samman till nya helheter i mitt måleri. En sådan väg går i vår by förbi en bondgård där två äldre bröder bor; de gör traktens bästa vin. Där håller ibland skådespelaren Gerard Depardieu till; han äger ett stort antal vinodlingar här omkring, från vilka han ”gör vin till alla sina vänner”, berättar Björn Wessman.

– Nittiofem procent av mina målningar kommer till i ateljén i Vällingby; jag har en stor ateljé där, i närheten av radhusområdet där Olof Palme och hans familj bodde. Jag skissar numera alltid med kameran, men när jag för första gången var i Frankrike var jag så helt impregnerad av allt starkt ljus, att jag inte klarade av att gestalta det. Numera lyckas jag allt oftare översätta detta ljus till färger.

– Hur målar man egentligen det där frätande vita ljuset, frågar jag mig. Jag försöker vända på det i seendet, på ett sätt blir det nästan som ett negativ. I skymningen blir det än mer tydligt hur allting vänder sig. Vita stammar kan plötsligt bli djupt blå.

– Det är nog uppenbart att jag är inspirerad av Matisse. Han gjorde bara ett litet fåtal landskapsmålningar, men det är dem jag alltid inspirerats av, och så än idag. Så småningom har jag lyckats omsätta delar av denna inspiration i måleri.

Samtidigt vill jag försöka skrämma liv i en nästan utdöd landskapsmålartradition; det är en öppen fråga hur mycket du vågar utmana gängse uppfattningar om landskapsmåleri, skrattar Björn Wessman.

– Man kan kalla det jag försöker skapa för landskapsmåleri eller för organisk abstraktion. Jag skrev en text om en vandring i Australien, som utmynnar i att ett landskap, som kan synas vara en abstraktion, i själva verket är total verklighet. Men det finns ju hierarkier och skalor överallt när man betraktar färgernas avstånd till målningarnas yta. Hur långt bort i bildens synfält lyser den röda färgen fortfarande i samma nyans? Ur avståndet till motivets färger uppstår ett slags dialog, som blir än starkare när målningen börjar tro på sig själv, säger han.

Man kanske vet att det börjar bli färdigt när man upplever en viss fräschör, ett slags balans, då arbetets pågående dialog bjuder in mig i bilden. I vissa bilder är det omöjligt att dra ytterligare ett sista penselstråk. En målning kan ju rymma så många komponenter, till exempel hetta och motljus som har med sinnestillståndet att göra, att den inte kan bära en förändring.

– Förr hade jag förebilder som Anselm Kiefer och Strindberg, då blev det också ganska mörka toner. Senare har jag inspirerats av såväl Stravinskys Våroffer som av John Coltrane. Jag kan lyssna på modern jazz eller Debussy när jag målar, klanger som kan gå igen i mitt måleri, men det finns alltid något annat som lurar i bakgrunden. Begrepp som klangfärg och färgklanger har alltid varit synonyma för mig.

De flesta av mina målningar rymmer en väldig energi. Det är jobbigt att förvara all denna färgkraft bland travarna i ateljén; det känns som också jag får luft och rymd omkring mig när de nu äntligen kommer upp på väggarna, ler Björn Wessman.

– Men jag har också andra viktiga motivkretsar än vidsträckta landskap, exempelvis höga utsiktspunkter, en verklig faiblesse för mig. Visst handlar det en del om att hitta luftlagrens nyanser, men egentligen har jag målat min egen höjdskräck. Under en vandring i Pyrenéerna hittade jag rikligt med motiv; jag fann också att detta slag av motiv rymde en ljus/skugga-problematik där olika valörer av blått står för djupet. Ur långa vandringar uppåt mot höjderna, längs smala serpentinformade trappstigar med 3000 meter av lodräta stup ned mot landskapet långt under mina fötter, fick jag inspiration att måla min skräck inför att inte ha något att hålla mig fast i, berättar han.

Betydligt mer jordnära är en målning av en glänta så impregnerad av vitglödande sol att trädens skuggor tycks flyta ut över marken; ett vinfält kan vagt anas bakom buskarnas brinnande bladverk.

– Den här kom till när jag fick syn på några lysande färgstänk mitt i ljuset; det är en växt som heter ”fenouil” i Frankrike, ett slags fänkål som används till absint; med sin limegröna krona liknar den dill. En målning kan öppnas bara i ett ögonblicks glimt av ett par blommor som gör ett outplånligt intryck, som i musiken, säger Björn Wessman.

Ett stycke ned i markens, av skuggor blåtonade, stig glöder en röd färgdroppe markant till i duken.

– Det är sådant som händer när man målar, mer eller mindre omedvetet. Ofta torkar man bort droppande färg men jag bestämde mig tidigt för att just denna skulle vara kvar. Dessutom är det inte möjligt, ens med linjal, att få fram en lodlinje lika exakt som med en droppe färg. Det händer lika ofta att jag låter dem vara kvar i målningen som balanserande element, förklarar han och tillägger med ett skratt:

– Jag kan ju alltid använda mig av dem för att låsa upp alltför formalistiska påståenden.

Bara en av målningarna kan med viss säkerhet betraktas som ”konkret”. Ett stenhus inbäddad i grönska, vars gavel färgats av den nedgående solens ljus.

– Ja, den är väldigt konkret för att vara av mig, ler han. Huset är en vingård som ligger invid en plats där vi brukar spela fotboll. Det var en molnig dag med bara ett litet brevinkast för solens strålar att leta sig ned genom; det var omöjligt att inte måla det, säger BjörnWessman.

ANDERS THURESSON

  

 

      

 

 

]
 

 

090402
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst