Ett år av magiskt tänkande
Monolog av Joan Didion
Agneta Ekmanner
Göteborgs Stadsteater
Nya Studion
Sverigepremiär 27/2


NÄR DINA NÄRA ÄR BORTA

Agneta Ekmanner gör
monolog om sorgearbete

 

Agneta Ekmanner är ensam på scen i Ett år av magiskt tänkande, en monolog av Joan Didion som ger många ingångar till eftertanke.


Hennes blick är nyfiken och leende. Hon ställer ifrån sig axelväskan och försöker ordna till sina bruna lockar.
– Jag har precis tvättat håret, så nu ser jag ut som ett försök till 70–årig flicka, ler Agneta Ekmanner lite förläget och slår sig ner vid mitt bord i stadsteaterns restaurang.


Foto: Ola Kjelbye

Pjäsen Ett år av magiskt tänkande är baserad på Joan Didions självbiografiska bok med samma titel. Liksom boken handlar pjäsen om författarens sorgearbete efter att hennes man vid 71 års ålder avlidit i en plötslig hjärtattack samtidigt som hennes dotter insjuknar och senare dör.
– Jag och Joan är ungefär lika gamla, hon gifte sig 1964 och jag gifte mig 1965. Så framför allt kan jag relatera till det här att hon levt ihop med honom så länge.
Däremot har Agneta Ekmanner valt att inte leva sig in i hur det skulle vara att mista sin egen man. Det känns för skrämmande.
– Men att sätta sig in i boken påverkar en. Man får och man mister hela tiden, det tänkte jag på när jag läste den.


Foto: Ola Kjelbye

Redan för flera år sedan läste Agneta Ekmanner in romanen som talbok, så hon var väl bekant med texten innan hon började jobba med den tillsammans med regissören Ronnie Hallgren.
– Att gestalta Joan på teatern innebär att jag själv tränger mig på henne mycket mer. Jag tar in hela henne.
Hon beskriver handlingen som optimistisk.
– Den gör ont och är tragisk på ett mycket levande sätt. Hon överlever och hon kommer att tänka på saker som hon aldrig tänkt på förut. När det händer hemska saker måste man nog tänka att det finns ett liv efter detta. Det skulle vara onaturligt att avsluta sitt liv, funderar Agneta Ekmanner. Jag tycker inte att det är människan som ska bestämma det.


Med regissören Ronnie Hallgren

Hon har full respekt för människor som bestämmer sig för att ta sitt liv, men när det handlar om att man har mist människor, tycker hon ändå att man ska ta sitt ansvar och leva sitt liv.
– Det blir annorlunda, men det blir ett liv värt att leva, hon tar en lång paus innan hon avslutar meningen.
– Hoppas jag, säger hon sedan tankfullt.
Hon tycker att man får bestämma sig för att det måste gå att leva ett värdigt liv.
– Livet är förändring. Det är ingenting som är konstant. Joan säger så här: ”Det är klart att livet är meningslöst; meningen får man skapa själv.” Hon beskriver livet som geologi. Kontinentalplattor som rör på sig, ösregn och stormar, massor av människor dör. Sedan går det över bara, och livet pågår hela tiden. Jag tycker om den tanken.


Foto: Ola Kjelbye

För Joan Didion tog det ett år av magiskt tänkande innan hon kunde fortsätta sitt liv. – Hon får för sig att eftersom de levt ihop i fyrtio år så är de på något sätt ett med varandra. Hon kan inte hålla isär att det var han som dog, hon känner sig ansvarig för att på något sätt få honom tillbaka. Hon grips av en slags överambition och tror att han kanske kommer tillbaka om hon gör vissa saker på ett visst sätt.
Efter ett svårt år börjar Joan åter att leva med sina nya förutsättningar.
– Jag hoppas intensivt att Joan skulle vilja komma hit och se pjäsen, säger Agneta Ekmanner. Hon är både inbjuden och efterlängtad. Men hon är en skarp liten dam, så man ska inte förvänta sig något gulligull. Och det är ju skönt.
Efter tjugo år på Stockholms stadsteater och tio år på Dramaten är Agneta Ekmanner pensionär och fågelfri. Hon tillhör inte någon fast ensemble, utan kan arbeta överallt.
– Vad jag vill betyder mycket mer nu för tiden. Jag känner mig gammal men dessvärre också ung. Det är inte så att man vägrar att åldras, jag känner att jag har så många åldrar inom mig. Jag känner både förnöjsamhet och glädje över mina erfarenheter. Och samtidigt lite oroad. Jag är inte lika bra på att springa efter bussen längre.


Foto: Ola Kjelbye

Med erfarenheten av andra åldrar tycker Agneta Ekmanner att hon har lätt att se sig själv med en nypa salt. Och att sluta med teatern har hon ingen tanke på.
– Det skulle kännas snöpligt att sluta när man har så mycket erfarenhet. Och det är ju inte så att jag tar rollerna från de unga, jag spelar ju gamla gummor, ler hon.
Hon tycker att det känns märkligt att människor med massor av erfarenheter och kunskap ska behöva sluta att jobba. Hon tänker på doktorer och på sin gamla gynekolog som hon inte får ha längre.
– Det är så kul att jobba, och det är otroligt roligt att komma hit till Göteborg. Det är ett äventyr, säger Agneta Ekmanner.
Hon kommer att tillbringa våren i Göteborg och imorgon kommer hennes man ner från Stockholm och hälsar på.
– Vi lever ända tills vi dör. Det är viktigt.


ELSA LETH
 
 

090402
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst