Indigo, jeans och blå naglar
Blå Stället, Angered
Till 26 april

MAGISKT BLÅTT 
Blåfärgning runt om i världen


 
Omknytningsfärgad varp



Det var för trettio år sedan som det blå teatertältet sattes upp i Angered, i väntan på att den fasta lokalen, som av folket döptes till Blå Stället, skulle färdigställas. Detta berättar den färgstarke Sven Wollter, nu aktuellt i stan igen, som luffaren Gogo i gamla jeans i ”I väntan på Godot”.

Utställningen om blåfärgning runt världen, sammanställd av Lena Nessle, författare och fotograf i Göteborg, innehåller en del av hennes stora samling av 70-talet blå textilier och bilder från många resor, särskilt i Sydostasien.
Den började på Östasiatiska museet i Stockholm i januari 2006, där en samurajdräkt i blåfärgat bananfibertyg, hemförd av Linnélärljungen Carl Peter Thunberg från en Japanresa 1776, var en höjdpunkt. Därefter vandrade utställningen vidare till Borås, Uppsala, Norrköping och Varberg, där museerna bidrog med exempel från sina egna samlingar.
Cia Nord, utställningsansvarig vid Blå Stället, berättar att hon upptäckte utställningen då den var i Varberg och tyckte att den skulle passa som jubileumssatsning. Ett antal lokala konstnärer kommer att ställa ut sina verk samtidigt, flera är kommentarer till indigon.
Väl innanför entrén till Blå gången möts besökaren av färggranna indonesiska vävnader och detaljmönstrade indiska tygtryck, en festlig hängning högt upp.
Lena Nessle ha gjort åtskilliga besök i Indonesien. Särskilt ön Sumba har bevarat flera gamla traditioner som de livfulla ikat-vävnader, där varpen förknutits innan den färgats, så att mönster med ojämna konturer uppstår vid vävningen. Märkliga berättelser har vävts in på hövdingemantlarna – hingis, av vilka ett hundratal kunde följa sin ägare i graven. 
 
Att reservera, täcka för garn och tyg, förekommer på många håll i världen. Man lägger på en pasta eller pressar textilen mellan träblock, viker och syr, så färgen inte tränger igenom vissa partier. Japan har utvecklat raffinerade metoder. Flammiga småmönster förekommer i folkliga blå-vita bomullstyger, som både använts till arbetskläder, bolstervar och dörrförhängen. Eleganta kimonor kan ha pyttesmå täta förknytningar, som ger ormskinnsliknande effekter, en specialitet för Kyotoområdet. Shibori kallas förfarandet, ett ord som tagits upp i modet. Idag lägger japanska fabrikanter ut arbetet i Kina, eftersom det är ekonomiskt mera fördelaktigt.


Lena Nessle med blåtryckare i Nantong, Kina

Västafrika har gjort sig känt för sina stiliga bomullstyger – adire, oftast i två indigoblå toner. Geometriska fält och texter har målats med reservagepasta, t.o.m. pålagd med en hönsfjäder, som ger fina linjer.
Hundratalet växter kan ge den blå färgen. Ärtväxten Indigofera tinctoria hör till de mest eftersökta och används i Indien och Sydostasien. I Kina och Japan färgar man med Polygonum tinctorium, en släkting till vår pilört. Inhemsk i Europa är vejde, Isatis tinctoria, släkt med åkersenap, men den blå färgen är inte lika koncentrerad. Själva färgningsproceduren är tidskrävande, omständlig och ofta illaluktande, då bladen måste förmultna och jäsa i väl tempererat vatten tillsatt med kalk och urin under flera dagar. Godset som skall färgas doppas ner i badet, lyfts upp, oxideras och får sin blåa färg. Färgämnet kunde i form av pasta eller torkade kakor transporteras vida omkring. I Europa kallades indigon länge ”indisk sten” och det dröjde innan man förstod att den kom från en växt. Sedan drygt hundra år framställs indigo också syntetiskt. Den magiska blå färgen involverade teknisk och kemisk utveckling, påverkade ekonomin och gav upphov till förbud och vidskepelse. Indigon kallades ”djävulens färg” och ”blått guld” och var länge en lyxvara.
Intresset för indigo har under de senaste decennierna växt i Västvärlden. Ett antal utställningar har avlöst varandra, ett internationellt samarbete har inletts, nya publikationer har tillkommit och konsthantverkare har tagit upp gamla färgningsmetoder.
Blåfärgarens Bibel är Jenny Balfour-Pauls bok ”Indigo”, 1998. Hon medverkade till att en omfattande vandringsutställning i ämnet gjordes i Whitworth Art Gallery, Manchester, 2007,
benämnd ”Indigo - a Blue to Dye for”.


Guiden Freddy Hambuwali, Sumba

Hon började egentligen sina blåfärgningsforskningar i Arabvärlden på 80-talet och har särskilt samlat material från Jemen, där de gamla metoderna var på utdöende.
Hennes intresse djupnade och undersökningarna ledde henne runt världen.
I Manchesterutställningen visade hon över 50 exempel ur de egna samlingarna, kompletterade med olika museiföremål. Britterna har genom sitt världsherravälde kommit i åtnjutande av enastående artefakter och i den viktiga textilindustristaden Manchester har man medvetet låtit sig inspireras av insamlat material.


William Morris, tygtryck "Kennet", 1883. Foto: Whitworth Art Gallery, Manchester

Här exponerades en indigofärgad ansiktsslöja från Jemen och en glättad ansiktsmask från Oman, som fortfarande bärs av kvinnorna. Ett autentiskt par av Levi Strauss Nevadajeans från 1880, som hundra år senare hittades i en gruva, fanns med. De auktionerades ut och köptes tillbaka av firman för 46.532 US dollars och strax efter producerades 1.500 nya i samma stil.
Liksom i Lenas samlingar, ingick här utsökta adire-tyger från Yorubafolket i Nigeria, hingis från Sumba, kinesiska minoritetsfolks jackor, japanska blå-vita tyger, flamgarns-färgade med träblock. Men outstanding var William Morris (1834-1896) tryckta bomullstyg”Kennet”, 1883. Morris var en  herre som älskade blått, som påstås alltid ha haft blå händer och därför kallades ”Blue Topsy” Han experimenterade mycket med indigofärgning, bl.a. med s.k. discharge-teknik, då färgen blektes och trycktes över i olika toner.
Flera brittiska designers deltog, men också de internationella höjdarna, Issey Miyake och Jean Paul Gaultier med ”Black denim dress, utvald till ”Dress of the Year , 1988 – en kort-kort kjol, T-tröja, hatt, tights och skor.


Indigofärgaren Mori Yoshio, Japan

I kontrast till de häftiga modeplaggen och stentvättade jeansen fyllde japanerna, två av världens mest framstående shiborikonstnärer, en stor sal med sina meditativa installationer. Shihoko Fukumoto, som ställde ut i Stockholm 1989 och i Röhsska museet, Göteborg 1990, kallade sitt verk ”Between East and West”. Banéren används fortfarande vid ceremonier i öst, den viktorianska stolen hade fått en sammetsklädsel med vita vibrerande punkter och det stora himlavalvet visade en oerhört skickligt utformad stjärnhimmel. Ofta rör det sig om 30-50 doppningar i indigobad. Detta var ett kvinnligt perspektiv. Den manlige konstnären Hiroyuki Shindos ”Shindigo Space 2007” bestod av 8 banér av ramie (nässlefiber) och  trådlindade klot på golvet -  en buddhistisk, puristisk bild av himmel och jord.


Shihoko Fukomoto sätter upp sin utställning "Himlavalv" på Röhsska, 1990

För Göteborgarna tycks blått vara livsnödvändigt. I och för sig också för greker och romare med mottot: ”Att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt!”, men det dröjde innan de lärde känna den blå färgen. Bohus Sticknings mönster ”Blå Skimmer” blev en storsäljare. Åsa och Håkan Wettres blå bok har följts upp med en vandringsutställning, som öppnar i Linköping till sommaren. Jeansföretaget Nudie i Göteborg, som också finns representerat i Lenas utställning, går bra.
Göteborg har enastående exempel på internationell blåfärgning, som borde luftas och visas i sitt sammanhang. Röhsska museet har t.ex. medeltida indiska bomullsfragment, snarlika dagens produkter och inhemska blåtryck på glänsande linne. I Världskulturmuseet vilar spännande afrikanska textilier av hög klass – och inte minst färgningsgurun Gösta Sandbergs omfattande samling från hela världen.
– Han satte mig på spåret. Gösta ansåg västerlänningar så omedvetna! kommenterar Lena Nessle. Vi väntar på Godot och att museerna skall aktualisera sitt gömda kulturarv.
Indigoutställningen kommer att visas på Lantbruksmuseet i Växjö under sommaren. Utställningskatalog finns.

MARIANNE ERIKSON

 


 Lena Nessle med indigofärgade bomulls- och sidentyger från Nigeria, Västafrika



Fotnot. Åsa och Håkan Wettres Blå utställning visas på
Östergötlands Museum i Linköping 6/6 -15/10 och
Landskrona 8/11- 17/1 2010.



090403
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst