Göteborgs Stadsteater
I väntan på Godot
av Samuel Beckett
Premiär 7 mars


VETERANER SPELAR BECKETT

 
"Vi vill göra en föreställning som är skådespelarnas teater"
 

Vanligtvis brukar medelålders män spela de båda huvudrollerna i Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot. Men när Göteborgs Stadsteater hade premiär, den 7 mars stod två veritabla teaterrävar på scenen.

Sven Wollter, nyligen 75 år fyllda - och jämngammal med teatern - spelar Estragon. Iwar Wiklander, bara fem år yngre, spelar Vladimir. 1967 gjorde han samma roll på Folkteatern, för 43 år sedan! Sven Wollter har aldrig tidigare spelat I väntan på Godot men medverkat i andra pjäser av Beckett, nyligen i Slutspel på Stockholms Stadsteater. Iwar och Sven har känt varandra länge, har jobbat mycket tillsammans på film men aldrig mötts på scenen.

Zenit besöker de två skådespelarna efter en av de första repetitionerna, i en av teaterns replokaler, där spelplatsens scenutrymme finns upptejpat, lika stort som det som byggs på Stora Scen. Samtalet böljar ivrigt av och an över reprummets bord; ofta talar de mun på varandra. Ibland är det svårt att avgöra vem som säger vad. Men Sven Wollter kläckte idén, som också Stockholms Stadsteater kommit på, att under våren 2009 spela Becketts existentiella drama, I väntan på Godot.

– Becket har alltid funnits i mitt liv, säger Sven Wollter. Jag har dragit en hel del stora föreställningar på senaste tiden på Stockholms Stadsteater och önskade gå in och arbeta litet närmare med mitt skådespeleri. Och eftersom Godot ekat i mitt huvud sedan länge ringde jag till Göteborgs Stadsteater och föreslog den. Sen sa jag: Vad tror ni om att Iwar gör den andra rollen? Sedan ringde de väl dig direkt, ler Sven Wollter mot Iwar Wiklander.

Att jag funderade på den här pjäsen beror kanske på att jag ibland kan känna mig som ett slags lackmuspapper i röven på tidsandan! Nej, skämt åsido spelas den just nu på många scener ute i Europa. Kanske den återkommer då och då i något slags periodicitet som man inte kan veta något om, frågar han sig.

Någon har sagt att pjäsens spelplats bäst kännetecknas av att vara det rum där Godot inte finns. Ibland har pjäshandlingen förlagts till modern tid, ibland har de två huvudfigurerna spelats som clowner, men oftast har de varit luffare. Pjäsen skrevs 1948 men spelades för första gången 1953. Den räknas till våra moderna klassiker och har som sådan utsatts för massor av tolkningar. Henric Holmbergs uppsättning är förlagd till 1900-talets tidsrymd.

– I motsats till de flesta andra uppsättningar, med två medelålders huvudfigurer, är vi äldre män, men vi är också 1900-talsmänniskor. Pjäsen skrevs ju strax efter andra världskriget, i all den osäkerhet som rådde då. Ändå räknas den som klassiker, säger Sven. Vi är båda äldre än pjäsen men vi är yngre än Beckett och vi har måhända liknande referensramar.

Pjäsen har, som sagt, utsatts för många tolkningar; huvudpersonerna har också betraktats på en mängd olika sätt. De har sagts föreställa de två korsfästa rövarna. En annan ser dem som en nidbild av det äktenskapliga förhållandet. Men den i särklass vanligaste läsarten är alltså att de är luffare. Det berömda paret fungerar kanske perfekt för vårt behov av något att projicera samtidens strömningar på.

– Som skådespelare uppfattar vi framför allt figurerna som roller, säger Iwar bestämt. Sven lutar sig ivrigt fram över bordet:

– Observera att det inte står någonstans i pjäsen att de är luffare. Det är något som har kommit med tiden, via många uppsättningar. Kanske Chaplin kunnat inspirera till en sådan tolkning, eller kanske den tidens förhållande till ett par trasiga kängor. Men Becket är, som bekant, ytterst noggrann med att tala om vart, när och hur vi skall förflytta oss över scenen. Det är inte utan anledning som hans scenanvisningar blivit berömda som de exakta, rytmiserande element de utgör.

– Vi är väldigt noggranna med att låta oss inspireras av dem, inflikar Iwar allvarligt, i samma ögonblick som Sven får en koncentrerad glimt i blicken: 

– En orsak till de noggranna scenanvisningarna kan ha varit att Beckett reagerade starkt mot sin tids sätt att spela teater; det var ofta stora gester och långt drivna uttryck. Ibland var det förstås fruktansvärt bra, men ofta var det tomma trummor som väsnades för mycket. Det var ett slags ”bajsteater”; man bajsade med både röst och gestik, berättar Sven.

Vad Beckett inte gärna kunde veta var att en hel generation skådespelare reagerade mot detsamma i försöken att hitta en egen spelstil. Bo Widerberg hade en liknande inställning; han kunde säga att uttrycket skall vara som en grusgång, välkrattad och rak. Men det kan ju dra för mycket åt det andra hållet, skrattar Sven och fortsätter:

– Alla som har träffat Beckett har framhållit hans svar på spekulationer om olika innebörder i hans dramatik. Han sa: Jag vet inte. Jag vet inte. Det vet inte vi heller. Hur hamnar man där man hamnar, frågar sig Sven.

– Det är ren intuition. Man lånar sig till uttryck som man inte hade en aning om, säger Iwar.

– Ja, det är som i en jazzimprovisation. Musiken har ett eget språk: forte och andante, och så vidare. Det språket finns inte i vårt arbete. Vårt arbete är mer ett slags grundforskning: Vad gör jag här? Vad fungerar bäst här? Det är ständiga frågeställningar, berättar Sven.

Vi vill göra en föreställning som är skådespelarnas teater. Henric, vår regissör, som själv är skådespelare, vet allt om den sceniska problematiken, fortsätter han.

– Frågor uppstår hela tiden under arbetet. När står vi tillsammans? Hur ser vi ut? Mattias Nordqvist gör Pozzo, Fredrik Evers Lucky, scenerna med dem är mer än halva pjäsen. Vi har två månaders repetitionstid framför oss, till premiär, 7 mars; det är en mognadsprocess som tar tid, menar Iwar och tillägger:

– För mig är det viktigt att få en sorts struktur på min läsning, se till att processen sätter igång i ens inre. Vi har haft några läsningar, en i somras, en nu alldeles strax före jul; långsamt trillar texten in i en och bildar något slags grund. Jag har vistats i Helsingfors nu under helgerna och haft manuset med mig i portföljen. Därifrån har det legat och strålat mot mig men jag har inte läst i det.

Jag är väldigt texttrogen, inbillar mig alltid att de val som har gjorts betyder något: Den här personen uttrycker sig så här. Ofta har regissör och dramaturg strukit text men mycket litet i det här fallet. Ibland kan man bejaka en strykning för att något redan finns där och istället välja att understryka upprepningen fysiskt, i en parallell handling, förtydligar Iwar Wiklander.

– Man forskar i varandra. Folk som varit med litet grand vet att man inte kan gå på gamla erfarenheter, säger Sven.

– Det handlar om hur man tecknar, hur ens gestalt fungerar i scenrummet. Sedan har man ju efter 50 år på scenen en viss erfarenhet att luta sig mot. Man kan ta ett notblad och spela direkt efter det, men när arbetet med stycket är klart börjar man forma verkets nyanser. Då vet man precis hur man skall uttrycka vad som skall gå fram, berättar Iwar.

– Självklart finns det en del löst och fast nerpackat i den ryggsäck vi kallar erfarenhet. Men jag kan få spader på den regissör som vet hur allt skall bli, innan vi ens hunnit börja; som försöker att pressa in oss i sin skrivbordsvision. Det är forskningsarbetet under repetitionerna som bestämmer var vi skall hamna.

Visst måste regissören ha en plan, men också flexibilitet. Ibland händer det att yngre skådespelare blir otåliga och pressar sin figur på innehåll. Men karaktären ska fylla mig och inte tvärtom. Om man bara tar det litet vackert börjar rollen så småningom knuffa en åt olika håll och kanter, menar Sven.

– Jag drar mig inte för att göra grova förslag. Tidigare, med bara fyra veckors reptid var man tvungen att pressa fram något. Henric är jättebra på att invänta oss. Vi tar det i den takt det sker, säger Iwar.

– Allting sker under den sista veckan, då börjar allt falla på plats. Jag kan ligga hemma med manuset bredvid mig på nattygsbordet när jag inte längre behöver läsa i det utan bara ser min medspelare framför mig. Jag har berättelsen och dess rörelser på scenen i kroppen; pjäsen har en bostad i mig. Sedan börjar en ny fas i arbetet och den tar aldrig slut, ler Sven.

– Jag brukar inte bli nöjd förrän efter sådär tio föreställningar. Publikens reaktioner skapar nya tajmningar. Ibland hör de kanske inte vissa partier. Det är väldigt viktigt, inte minst i en pjäs som I väntan på Godot, som är så musikaliskt skriven, förklarar Iwar.

Spelenergi föds ur vår lust att berätta för publiken. Regissören kan ju pjäsen; vi vill berätta historien för dem som aldrig har hört den. Det har hänt att pjäsen satts upp med kvinnliga skådespelare, något som Samuel Beckett aldrig har godkänt. Orsaken är, tro det eller ej, att kvinnor inte har någon prostata. Kanske låter det märkligt, men Vladimir, som jag spelar, måste ständigt och jämnt gå ut, berättar Iwar. Ibland har han så ont att han inte kan tala.

ANDERS THURESSON    

    

 
 
 

090404
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst