Dan Fröberg
Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Galleri Konstepidemin

Siri Tolander
Skulpturinstallation
Pannrummet

4-26/4


ETT KILO VETEMJÖLK OCH STÅLGRAFFITI I KÄLLAREN
 

 
Siri Tolander


Ingen har rätt att säga sanningen och ingen ljuger när de beskriver verkligheten. Dan Fröberg och Siri Tolander gör helt egna tolkningar av det de ser. Nu tolkas de i sin tur genom betraktarens ögon.

Att Siri Tolander och Dan Fröberg ställer ut samtidigt på Konstepidemin är mest en slump. Men den mänskliga strävan att hitta samband är stark, och här finns det faktiskt några gemensamma nämnare.
I Siris fall är det obegränsade något hon kämpat för.
– Innan jag började på Stenebys järn och stål utbildning tittade jag på andras verk och trodde inte att jag kunde göra så stora saker.


Dan Fröberg

Inne i pannrummet är luften lika rå som resten av omgivningen.
– Jag har utgått från rummet, mitt verk är alltså gjort specifikt för den här platsen, säger Siri, omkring henne flagnar sten och betong, rosten skapar sina egna bilder.
Idag är det viktigare för Siri vad hon tycker än vad en tillfällig betraktare ser. Siris stålverk går i djärva drag in och ut i väggarna, ger rummet fler dimensioner.
Att ändra verkligheten och rummets strikta kvadratform är något som kan sysselsätta Dan. Det som roterar tycker han har ett intressant utgångsläge, det går från gripbart till ogripbart. Att bli yr kan då betraktas som ett, av många, sätt att se världen på ett nytt vis och hamna i ett annat tillstånd.


Dan Fröberg

Dan verkar inte ha behövt kämpa för att avslöja verkligheten. Ibland försöker han ta sig an uppgiften att hitta glappen i den. I musikens, litteraturens och konstens tjänst vill han presentera sina idéer och insikter. För Dan är naturligt att undersöka gränserna kring förutfattade meningar och eventuella regler. Inget är ändå vad man tror att det är.
– Jag insåg tidigt att det finns massor av världar som löper parallellt med det vi ser. Kanske kom jag på det när jag var någonstans mellan åtta och tolv år. Jag lyssnade en del på radio då och P2 hade ett flertal program med experimentell elektronisk musik. Jag kom också i kontakt med bland annat William Burroughs romaner.


Dan Fröberg

Tittar man på utställningen rakt upp och ner, utan att känna till Dan och utan att läsa titlarna, ser man underliga ting som en gummibandsinslagen bok, en tvåhövdade plastdinosaurie på en planka eller påklädda vinylskivor.
Det är bruksföremål, en fiol, en gitarr och musikskivor.
– Skivorna innehåller bra musik, berättar Dan, som lyssnat på dem.
Som svar på min fråga, säger han att han är osäker på om Göteborgs stads kulturförvaltning som köpt in dem, frågan är om de kommer att spela dem, eller som här, hänga upp dem på väggen.
– Jag hoppas att de spelar dem.


Dan Fröberg


Dan har gjort konst sedan barnsben, medan Siri är ett utropstecken som säger att det inte finns några regler för vem som kan göra konst. Efter att med bestämda steg vara på väg mot en civilingenjörs examen tog hon sabbatsår och gjorde smycken på Nyckelviksskolans metall och form utbildning. Det var så roligt att det blev ett år till med metallhantverk i Steneby. Sedan var ingenjörsplanerna överbord och hon sökte in till Stenebys konsthögkola.
– Det är nog den enda utbildningen i norden för Järn och Stål, offentlig gestaltning, därför hamnade jag i Dals Långed i Dalsland.


Siri Tolander

Det var ungefär fem år och flera konstutställningar tidigare. Siri har växt upp i Stockholm och när hon var tolv åkte hon ofta tunnelbana själv in till stan. Då passerade hon väggar med graffiti och åkte under de råa brofundamenten, miljöer som var både bortglömda och blev sig själva. Siri gjorde miljön till sin egen och läste graffitin som en del av den, som framhävde betong och armeringsjärn.
– Jag gillar kaxigheten i graffitin, att de målar var som helst. Men jag hade inte den attityden och ville inte ta den platsen. Jag har aldrig målat själv.


Siri Tolander

Siri vill att hennes konst ska framhäva miljön. Att språket i omgivningen ska lyftas fram. Hon kallar sina stålverk för tredimensionell graffiti, men är inte säker på hur länge termen kan följa med. I början var det mer likt sin tvådimensionella inspirationskälla. Nu blir formerna allt friare.
– Jag är ute efter att gestalta platser och är väldigt fascinerad av grova miljöer. Här i pannrummet ska man lika gärna ställa sig och titta på sprickorna i ett hörn.
Men efter åren i Dalsland kan hon knappast undgå att plocka inspiration från den ständigt närvarande naturen.
– Det skulle vara spännande att göra något och lämna det fritt för naturen att påverka. Det är fint när växter börjar ta över i industrier och rivningsmiljöer.


Siri Tolander

Mot Siris hårda och raka ter sig Dans verk än mer lekfulla, de ringlar sig genom rummen, textfragment dyker upp och träd växer uppochner på väggen. Om det nu är ett träd.
– Utställningen har många grenar, men allt är naturligtvis från samma träd och med samma språk, säger Dan.
Till utställningen släpper han både en bok och en skiva. Utställningen är en del av Dans värld som också består av egen musik, skivbolag, texter, foto, film och performancekonserter.
Han gör inte allt samtidigt. Det finns alltid ett huvudprojekt, oftast är det musiken som står i fokus.
Men verken glider över gränserna. Dan tycker att det är intressant hur ett föremåls betydelse kan förändras. Samma objekt kan vara ett instrument, konstföremål eller en bok, beroende på sammanhanget och betraktaren.


Dan Fröberg

– Dinosauriegitarren byggde jag för att jag behövde en gitarr till min visuella musikgrupp, Dan Fröbergs köksensemble, som existerade för några år sedan.
Utställningen består av både nya och gamla verk och den visuella ensemblen har idag utvecklats till att komponera musik som ges ut på skivor.
Det är inte populärt att säga att det går att få en känsla av infall när man tittar på en del av verken i utställningen. Dan håller inte alls med. Att en sak är lätt och snabb att göra kan det mycket väl ligga ett långt tankearbete bakom.
Verken Dan bygger med kommer hemifrån. Hela familjen arbetar konstnärligt och de ser alltid till att få tag på de beståndsdelar som behövs för de aktuella projekten. De är inga samlare utan snarare hittar de det de behöver.
Siri ville inte alls bli konstnär från början eftersom hennes mamma, Åsa Wrange Tolander, också är det. Åsa har arbetat mycket i sten och betong, så även om Siris enorma stålkonstruktionerna står i skarp kontrast till när hon sysslade med smyckesdesign så är det inte en främmande värld.
– Jag använder svets och tvingar ofta stålet på plats. Det är rätt brutalt och jag tycket att det passar mig, säger Siri.


Siri Tolander

Först brukar hon skissa i papper och kartong, material som är väl lämpade och har många möjligheter. Stål har många bra egenskaper för Siris syften, det går att bygga stort, med rostskydd kan det stå utomhus och det går att lappa och laga med svets.
– Jag gillar många andra material också, trä och sten är spännande. Brons är också bra men det går inte att göra så stora saker i, lite dyrare också och det måste gjutas.
Siri och Dan säger ungefär det samma den andres arbete. De har bara kikat som hastigast, det verkar intressant och ligger väldigt långt från vad de själva gör. Att de ställer ut på Konstepidemin samtidigt är nog en slump.


MIRIAM LÖWENSTEIN

 
 

090501
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst