Jenny Krumlinde
Triceran Beauty in the Garden of Fall
Galleri Konstepidemin
2-31/5

 
 

MED VISUALITET SOM DRIVKRAFT
 
  
Jenny Krumlinde arbetar med rumslighet och dimensioner 

 

Jenny Krumlinde med From Elastic to Plastic, 2002


Plastsäckar, discobollar och en övergiven husvagn. Materialen i Jenny Krumlindes konst är lika varierade som de kan tyckas oväntade i sin kombination. Någon enhetlig stil tycker konstnären själv inte att hon har, utan menar att hon gör det hon känner för.
− Men rumslighet är genomgående, liksom dimensionerna: ofta arbetar jag med stora objekt. Och jag gillar installation som form, där kan man få in allting, säger hon.
 

Vardagsrummet hemma i lägenheten på Högsbohöjd, fungerar tillfälligt som ateljé. Här står arbetsbordet centralt placerat. Med varsamma händer måttar och tejpar Jenny Krumlinde svarta plastsäckar efter en given modell. Allteftersom låter hon ytan glida ner till en mjuk hög på golvet.
I hennes utställning och totalinstallation Triceran beauty in the garden of fall, på Galleri Konstepidemin, kommer objektet att blåsas upp och ha en dominerande roll. Här presenteras också måleri, foto och skulptur i form av manipulerade readymades. Allt till ljudet av bearbetat naturljud, synkroniserat till ett beat.
Jag vill inte gå för mycket in på vad utställningen handlar om. Om mina tankar kring verket blir för tydliga så kan kanske inte betraktaren få en egen upplevelse av det. Men på ett konceptuellt plan så handlar det om vår konsumtionskultur, säger Jenny Krumlinde.
På ett känslomässigt plan handlar det om poesi och storslagenhet. Jag har ett nästan perverst intresse för visualitet, estetik, rumslighet och material, tillägger hon och skrattar. 


Caravan, 2005

Jenny Krumlinde är född 1970 i Stockholm, men uppväxt på Ven. Konstintresset ledde henne först till teoretiska studier. När hon var i 30-årsåldern sökte hon en förberedande konstutbildning.
– Inte ens då vågade jag tänka tanken att jag skulle bli konstnär. Jag trodde att man skulle ha målat sedan man var liten, även om jag egentligen visste att samtidskonsten ser annorlunda ut. Det var först när jag började måla som jag förstod att jag ville bli konstnär och allting exploderade.
Jenny Krumlinde fortsatte utbilda sig vid danska Aeroe Konsthøjskole 2002 där hon kom att lämna måleriet för att arbeta med andra konstformer.
– Jag tror att det var för att mitt måleri blev allt mer konceptuellt och att det till sist var naturligt att byta uttryck. Antagligen hade jag redan då en drivkraft av att arbeta rumsligt, förklarar hon.


Dinosaur pool-house, 2008

På engelska Kent Institute of art & design studerade hon vidare och avslutade sin utbildning på Valand i Göteborg, 2007. 
Ett av hennes verk från tiden på Aeroe, är Caravan. Jenny Krumlinde fann en övergiven husvagn i naturen och kände att hon ville göra någonting med den.
– Jag målade insidan vit för att både belysa och radera den, för att visa på dess plats i ett konsumtionsled. Den är förbrukad och har nått sin slutstation. Jag såg det också som ett tredimensionellt landskapsmåleri.
Att arbeta på plats med sina verk är något Jenny Krumlinde återkommer till under vårt samtal. Vissa av hennes verk är platsspecifika och andra anpassas till viss del efter det utrymme där de ställs ut.
Ofta arbetar Jenny Krumlinde med förbrukat eller okonventionellt material. Det kan finnas en miljöaspekt, säger hon, men den kan vara tvetydig. Så som i installationen Dinosaur-pool-house (2008), bland annat bestående av en enorm uppblåsbar Tyrannosaurus Rex. Där kan dinosaurien bland annat ses som en symbol för miljökatastrofen genom vilken den dog ut.
– Men samtidigt är konstobjekt konsumtionsobjekt och materialkrävande. Ett uppblåsbart objekt behöver en fläkt för att hållas uppblåst och förbrukar energi för att kunna existera.
Mina verk går kanske inte alltid att tolka efter en alltigenom logisk modell, men som konstnär förbehåller jag mig rätten att inte vara helt logisk, säger Jenny Krumlinde. 



Ser du din konst som politisk?
– Konst är alltid till viss del politisk men bör vara någonting annat än ren politik. Den egentliga drivkraften för mig är det visuella men jag skulle samtidigt inte kunna uttrycka det formmässiga utan någon form av koncept.  
Visualiteten kan fungera som en direkt kommunikation mellan verket och dess betraktare, en direkthet som intresserar Jenny Krumlinde.
– Det ger en demokratisk aspekt. Visualiteten kan ge betraktaren något utan att han eller hon behöver några förkunskaper. Sedan kan olika människor ta till sig olika saker, på skilda plan. Den slutgiltiga läsningen kan till och med gå djupare än vad jag själv tänkt.
Vårt samtal börjar gå mot sitt slut. Jenny Krumlinde ska arbeta vidare med sin installation. Den sista veckan jobbar hon på plats i galleriet. Hon har redan idéer om kommande verk, men tillägger att fram till utställningen kan hon inte tänka på något annat än det som gäller just nu. Avslutningsvis frågar jag om hennes egna tankar om sin konst.
– På ett personligt plan kan det handla om att göra en fet installation, en plats att vara i. En stärkande upplevelse och något att vila i. Men jag vill också gärna att man, på något sätt, ska få tänka till.
 

MARIA RADEMARK

 
 

090504
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst