Helena Mutanen
Konsthallen/Hamnmagasinet, Varberg
18/4-17/5




VEM ÄR HELENA

MUTANEN?

Skapar tankeställare som ska väcka de svåra frågorna 
 

Helena Mutanen vill inte skrämma besökaren med sina hjärnhalvor och stirrande stubbar. Snarare handlar det om att väcka frågor om identitet och självbild. Hon gräver i våra innersta gömmor.

Helena Mutanen vill inte bli betraktad som skräckkonstnär eller humorist. Då har man bara skrapat på ytan, verkens symbolik har djupare bottnar och betydelser.
– Förstorar man upp skräck och humorinslagen kanske det tyder på att man inte vågar gå in i sitt eget djup. Humor är ett sätt att locka till sig betraktaren, men jag är ingen komiker utan använder det bara som ett verktyg, förklarar Helena.


White Remains

Hon vill att hennes konst ska vara tankeställare. Den ska helst få människor att fundera på svårare frågor. Helena vill gärna gräva i de mörkaste skrymslena, jaget och de rädslor som döljer sig hos de flesta människor. Med en enkel form vill hon ta upp komplexa ämne och verken går att tolka i flera olika nivåer.
I det gamla hamnmagasinet i Varberg som idag fungerar som konsthall finns tre återkommande figurer – hänglåset, hjärnan och nyckeln. Helena förklarar att hon arbetar mycket med identitet, tankar och minnen.
– Det är också urtypiska symboler som vi använder i vårt dagliga språk, som när vi säger att något har låst sig.


Cell

Språk är något som fascinerar Helena, hur det är med och formar vårt jag och självmedvetenhet. På en vägg sitter hjärnhalvor intill varandra, lite påminnande om en rad med bokstäver.
– Hjärnan är på ett sätt identiteten, jaget.
Helena funderar vidare och säger att liverfarenheter formar vårt jag, vi bär dem med oss och kan inte välja bort dem. De är låsta till oss och sedan kommer hon åter in på låsen. På golvet står två massiva hänglås i svart betong. Hon gillar formen som är både enkel och komplex. Det ger utrymme för fler betydelser och tolkningar, låsen kan bland annat uppfattas som hantlar, attachéväskor eller gravstenar.


Låshjärna

Hänglåsen kan också stå för minnen som är låsta till oss. På en ring hänger låsen packade intill varandra, som minnen bildar de en ny enhet. På ringen bredvid hänger det en hjärna.
Helena har nyligen, inför en föreläsning i Norge, gjort en kartläggning av sina år som konstnär. Därför har hon blivit tvungen att formulera många konstnärliga tankar i ord, något som varit svårare än vad hon väntat sig.
– När jag arbetar är det helt ordlöst, idéerna kommer underifrån. Jag måste vara helt i min egen värld och jag vet att många konstnärer just därför har svårt att prata om vad de gör.


Ringar

Hon har också upptäckt mönster i sina verk som hon själv varit helt omedveten om. Larver eller maskar dök upp sommaren 2007 då hon filmade en kompost där det verkligen myllrade av levande organismer.
– Men ännu tidigare gjorde jag en ost av gammalt maskätet trä.
Idag är larverna med i White remains. Ett verk som bryter av mot tematiken, i mitten myllrar larverna, omgivna av de vita grenarna och en vit, späd stubbe. Det innehåller också ett par överraskningar, en gren slutar i ett finger och stubben tittar tillbaka med ett uppspärrat öga.
– Jag tycker ändå att det går bra ihop med nycklarna, det är lite samma pinnighet. Men det är alltid svårt med utställningar, man kan aldrig få rum med allt som man vill ha sagt, säger Helena.
I en diagonal från de vita lämningarna ligger en cirkelrund upphöjning där tusentals nycklar, tätt sammanfogade, vrider sig i spiraler. Den vita rundeln kan representera en cell och nycklarna DNA molekyler, som också står för jaget, identiteten.
Spiralformen har också följt med länge i Helenas konstnärskap. Som barn såg hon skräckfilmen Spiraltrappan och minns den fortfarande.
– Skräckfilm är intressant, främst de psykologiska historierna. Skräckfilm kan vara en form av terapi.


Nyckelhjärnor

Under delar av sin studietid, som pågick i ungefär nio år, arbetade hon på Gamla Rival, en av de sista stora singelbiograferna i Stockholm.
– Det var en ganska speciell stämning, mot slutet kom det inte så många besökare och vi var bara ett par stycken som arbetade där på kvällar och sena nätter. Det påverkade säkert bildseendet, man samlar på sig minnen. Jag gillar att titta på rekvisita och kulisser.
Helenas verk går i Varberg mest i svartvitt, men främst är det inte inspirerat av den gamla filmen, utan kommer sig av hennes relation till materialet. Hon tycker att det kan kännas som att döda ytan, ta bort dess andning om man målar den. Här är det betong, vax, brons och lätt betsade trädgrenar som talar till besökaren.
– Att arbeta med form i händerna ger en direkt kontakt som inte är den samma med foto eller en tavla, tycker Helena, jag har lättare för att ta till mig objekt och skulpturer, säger hon
Samtidigt menar hon att det är viktigt att inte begränsa sig. Idén ska styra formen och inte tvärtom. Passar en idé bäst som film eller tavla så ska man göra det och inte begränsa sig till att bara vara fotograf eller skulptör.
Själv börjat med att måla, redan som liten blev hon uppmuntrad av en lärare som också var konstnär att stanna kvar efter skoltid för att utveckla sin talang. Hon fortsatte länge med bilden men under åren på konstskolorna gick hon mer och mer över till de rumsliga objekten.


Helena och lås

Lite film har det också blivit, bland annat Road Movie från 2006, med tung rockmusik i bakgrunden ser man ett fladdrande lakan glida fram över en motorväg.
– Jag tycker att det är väldigt spännande med biologi och är övertygad om att jaget sitter i hjärnan, men det betyder inte att jag saknar intresse för det andliga. Lakanet kan ses som ett spöke eller dra tankarna mot den korsfäste jeususfiguren.
Helena tycker att det biologiska livet är fantastiskt, tillblivelsen och alla arter som finns, individens första steg mot en identitet och språk, som bildar en så komplex helhet. Denna tillblivelse finns också avbildad på utställningen, nycklar svävar kring uppradade nyckelhål med en fråga om vart de kommer att hamna.

MIRIAM LÖWENSTEIN

 


Hjärnbärare

 

090506
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst