Pernilla Deurell
Målningar och teckningar
Galleri KC
25 april - 10 maj






NATUREN I STARKA FÄRGER
 
Pernilla Deurell använder färgminnet som alfabet

 

För Pernilla Deurell är kartor ett sätt att få kontroll. I hennes kartor är det hon som bestämmer känslorna. Samtidigt vill hon inte vara så kontrollerad i det hon gör, vill hellre att materialet kommer mer till sin rätt.

– Mina bilder är ett slags kartor som i sin tur är ett slags tankefigurer. Kartor är ett sätt att strukturera. Land är grönt, vatten blått, bergen är ljusare längst ner. Havet är ljusblått längst in, så ser kartans färgnyanser ut. För mig är färgerna väldigt viktiga och jag arbetar ofta med vitsiga titlar. Man skulle kunna samla ihop färgbutikernas färgkartor som en samling av alla färger som finns, ändå finns det oändligt många fler nyanser att hitta, säger Pernilla Deurell.

Vissa former återkommer i hennes målningar. Det kan vara båtkölar av farkoster sedda underifrån, eller båtstävar som plötsligt höjer sig i landskapet och tycks klyva sig inåt i bilden.

– Tidigare målade jag ofta realistiska båtar; jag var fascinerad av att människan kan bygga så jättestora saker. Båtar har vackra former och ibland har de fått vattnets färg, ler hon.

Hennes målningar äger mitt i sin abstraktion också ett slags realism. Man kan se åkrar och träd. Men frågan är om det är landskap?

– Kartan är ett sätt att få kontroll. Det kartor saknar är känslorna. I mina kartor är det jag som bestämmer känslorna. Man kan bli glad om det är vår, naturen färgas i grönt och gult. Mina bilder kommer till ur en spontanitet. Jag kan börja med en nyans som jag tycker är spännande, jag ändrar, tar bort och lägger till. Så småningom börjar jag känna igen mig och det går mot ett slags sammanhang.

Mina första minnen är just färgminnen, jag använder dem som bokstäver, använder dem ur vad de en gång i tiden sade mig. Jag tänker inte så mycket i kalla eller varma färger, väljer hellre vad som passar känsloläget. Jag brukade inte använda så mycket vitt men har börjat med det på senare tid. När jag sedan tog tillbaka mer färg gick uttrycket mer mot pastell, berättar Pernilla Deurell.

Man kan se det i en vintermålning, ur vars svagt rosa töande landskap våren börjar ge sig till känna.

– Jag upplevde naturen där jag växte upp i starka färger som avlöste varandra. Jag spanade rätt mycket på egen hand i naturen. En målning berättar om badplatsen en kall dag, målar de färgstämningar jag såg, när man ville bada men det var för kallt.

I mina teckningar har jag försökt göra samma sak som i målningarna fast med vaxkritor. De ger ifrån sig mycket pigment; det är alltså möjligt att teckna med kritorna i flera lager. Man kan skrapa litet i teckningen för att få bort undre lager. Jag använder mig av samma former som i målningarna, men använder litet mer vitt för att jag inte ska vara så kontrollerad i vad jag gör. Jag vill låta materialet komma mer till sin rätt än handens arbete, säger hon.

– Jag tycker att jag håller på litet för länge och målar över för mycket. Helst skulle jag vilja bli mer direkt, skrattar hon. Annars är det roligt att byta färg och upptäcka att den nya färgen har en stor känsla.

Ofta känner jag mig friare i ett mindre format, försöker vara mer flexibel. En av dem är jag litet sugen på att förändra, ler hon. Dessutom har jag idéer om att använda mina målningar i ett annat sammanhang. Ännu vet jag inte alls i vilken form, men vill gärna att de ska ingå i ett slags berättelse, funderar hon.

En av de mindre målningarna har titeln ”Lång väg hem”.

– Jag var ute och åkte pulka en gång när jag var liten. Man kan få en känsla av att det är långt hem när man fryser och är blöt om fötterna. Ändå upptäcker man att hemma är överraskande nära. Ofta kan jag få en titel i huvudet och vill göra något av det.

En annan bild med titeln ”Jag hälsar de döda”, innehåller mycket svart, en stor kvadratisk yta i målningens mitt. I en annan lyser en gravsten med kors till i passionens röda färg.

– Jag målade en del tunga bilder för att jag tyckte livet var jobbigt och tungt. Jag målar över det jobbiga och skapar en annan bild. Egentligen var det sorgsnare än den tar sig ut nu. Man kan kanske säga att den var ”dödsromantisk”, om man får använda det ordet. Slutet är fortfarande närvarande.


I en annan målning funderar jag över skillnaden mellan hur livet kan te sig och hur det kan vara på riktigt. Mycket av mitt måleri handlar om att hitta hem och i några målningar har jag satt in några figurer som fått uppleva landskapet inifrån, säger Pernilla Deurell.


ANDERS THURESSON

                        

 

 

 

 

 

090508
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst