Elsbeth Arlt & Hansjörg Schneider

Words & Houses
Galleri Thomassen
7/5 - 24/5










UPPFORDRANDE SAMTAL OM STADEN
 
Elsbeth Arlt och Hansjörg Schneider bygger rum mellan raderna
 


De två tyska konstnärerna Elsbeth Arlt och Hansjörg Schneider har valt att ta sig an stadsrummets gränsöverskridanden; den senare har till och med skapat sig en både egen och egenartad bild av staden Göteborgs moderna strukturer, medan Arlt leker med våra olika sätt att se på våra hus och vår tillvaro.

På Galleri Thomassen ställer Elsbeth Arlt från Flensburg ut tillsammans med Hansjörg Schneider från Berlin, men drabbad av akut sjukdom kunde hon tyvärr inte resa till Göteborg. Hansjörg har tidigare ställt ut i ett par tre projekt med henne; därför kan han också med viss säkerhet också beskriva hennes verk.

Själv arbetar han med vad som närmast bör benämnas som ”cuttings”; kniven är hans främsta verktyg när han på sitt egensinniga vis återskapar staden Göteborgs arkitektoniska strukturer. Utställningen är ett resultat av fotografier från ett år tillbaka. Nu har han dessutom skaffat sig fler intryck av staden, bland annat från en rundtur tillsammans med galleristen Paul Thomassen.

Ibland tycks hans hus, alltid gestaltande stadsrummet omkring husens imposanta närvaro, ur byggnadernas fönsterrader, placera betraktaren både innanför och utanför bildernas anonyma rum. Bildernas frånvaro av tak, av kanter och byggnadsstrukturer, skapar en spänning visavi omgivningen.

– I några av verken har jag varit medveten också om bildernas anonyma rum innanför ytans strukturer, men det är ingen huvudsak. Jag är inte arkitekt, men jag har alltid varit intresserad av arkitektur. Jag hade också länge intresserat mig för strukturer av olika slag när jag så att säga råkade snubbla över samhällets moderna strukturer.

För det mesta arbetar jag med moderna hus, som här i Göteborg Ullevi och Nils Erikssonterminalen. Men jag har också gjort en rad bilder där Packhusets långt drivna fönsterornamentik får stå mot ett arkitektoniskt koncentrat av bland annat Skanskas byggnad, Läppstiftet. Jag tycker att jämförelser av det här slaget säger ännu mer om staden när de hamnar i glas och ram. De blir till en berättelse om stadens rörelser, om dess arkitektoniska musik och rytm, säger Hansjörg Schneider.

– Elsbeth Arlt är en god vän till mig, hon arbetar med ord och texter i bilder och installationer. Vi är med i ett konstnärligt samarbete mellan Göteborg och Schleswig – Holstein; sedan en tid har vi haft en idé om att göra en installation tillsammans. Det är mer konst än installation, men i samtalet mellan våra uttryck kan helheten dra mot mer samlade installationstematiska frågeställningar, berättar han.

– Jag är inte endast ”cutter”, skrattar han sedan och visar mig på en bild av exakt utskurna fönsterrader av Ullevi arenas eleganta linjespel.

– Papperet har fått en egen gestaltande färg. Blått passade Ullevi bra, tyckte jag. Måleriets svagt ljusblå nyanser släpper här och var igenom mörkare blå toner från undre färglager. Jag gillar verkligen Ullevis djärva form, byggnaden sträcker ut sig som ett svärd. Annorlunda ter sig Nils Erikssonterminalen vars formförebild skulle kunna hämtats från ett arkaiskt stadion, ler Hansjörg Schneider.

– Här har jag också arbetat med vattenfärger i några färglager och färgar in papperet medan det är vått. Då är det lättare att sträcka ut. Sedan får jag vänta tills det är torrt innan jag kan börja skära ut bilden.

Dess utskurna linjer, kvadrater och utdragna längsgående linjer, kan liknas vid notbladens lek med harmonierna.

– När man skär ställs man inför helt andra problem än när man målar, ler Hansjörg Schneider, lätt ironiskt. Det handlar ju inte bara om ytor, men vissa linjer kan inte förklaras på annat sätt än med ett slags djup.

Nils Erikssonterminalen har i hans bild gestaltats ur två olika perspektiv, dels utifrån, från de rader av perronger där bussar körs in mot husets dörrar, dels inifrån, mot taket så som det ser ut från de resandes utsiktspunkt.

– Från början tänkte jag att de inte skulle hänga ihop. Men jag prövade i ateljén och fann, att utrymmet mellan dem korresponderade med båda bildernas linjespel.

Elsbeth Arlts måleri och Hansjörg Schneiders bilduttryck kunde inte vara mer olika. Ändå, eller kanske just därför, uppstår ett tydligt och uppfordrande samtal mellan konstnärernas verk.

– Elsbeth använder sig inte sällan av en vit ram kring bilden, som ett distanserande moment. Hon gillar också att lägga in ett ord, som i en målning kan stå skrivna likt graffiti på en vanlig rappad husvägg: ”werkzeug”. Hon låter det bli en fråga eller ett påstående; målar någonstans mellan objektivitet och subjektivitet. Hennes måleri är ofta en målning inuti en målning, säger Hansjörg Schneider.

– Hon är en berättare med målarmediet som språk, hon vill att litteraturen skall spela med som motkraft i hennes bilder. Det kan vara ett ord eller flera som står mot ett fönster, mot stängda fönster, mot blinda fönster. Hennes berättelser har duken som utgångspunkt men till och med ”duk” kan i hennes bildvärld betyda olika saker.

– För mig kan ett ord också ha sådana betydelser. Som på Ullevis baksida där ordet ”Ullevi” satts upp i uppochnedvänd u-form. Formen påminner mig om gamla marknader, sådana där kringresande arrangemang med gungor och karuseller och hoppborgar. De ger mig en känsla av ett slags ”melancholy goodbye”, ler Hansjörg Schneider.

ANDERS THURESSON

                        

 

 

   

 

090512