PG Thelander
Målningar och grafik
Göteborgs Konstförening
16/5 - 7/6



ALLA MÄN ÄR FISKAR MEN ALLA KVINNOR ÄR FÅGLAR
 
PG Thelander målar en annorlunda reinkarnation

 

PG Thelander arbetar alltid med komplementfärger. Finns det grönt så måste den röda färgen också in någonstans. Allt för kompositionen och balansen. Blir det för vackert måste det tas ned. Kalles Kaviar finns med ibland för tubens vällustigt blåa färg och för att den fungerar som ett slags Madeleinekaka. Moroten hittade in i måleriet för att det var så ont om orange; den gulröda grönsaken kom att bli ett tacksamt objekt i hans tematiska bildvärld.

– Ofta är man blind för vardagsföremål. Man kan plötsligt upptäcka den. Blindheten.

Just nu sysslar jag mycket med ett reinkarnationstema, ja, inte särskilt allvarligt menat, säger PG Thelander med ett illmarigt hissat ögonbryn. I alla fall går detta tema igen på olika sätt i flera av de motiv som jag jobbar med.

– Man kan väl säga att jag angriper det från litet olika håll. I tre målningar varierar jag ett och samma motiv, det vill säga färjkarlen Karon som ror de döda över floden Styx till dödsriket Hades ingång. Hans farkost är en jolle, av en typ som jag lyckades hitta under en promenad i Stockholms äldre varvsområden. Den visade sig stämma helt perfekt för mina syften.

De här målningarna är avsevärt mycket mindre än tidigare ”Styx”-farkoster. Men det finns ett egenvärde både i upprepningen och i variationerna. Vem eller vad denne Karon egentligen har som last är också det en öppen fråga. Ironi har blivit ett fult ord nu för tiden men jag inte låta bli att använda mig av dess mer finstilta medel, ler han.

Mer eller mindre väl dolda budskap och referenser till andra konstnärer finns det gott om i PG Thelanders måleri. Rubens tre gracer rör sig i enkelt blyertstecknad dans över roddarens bakgrund, i nästa ögonblick upptäcker man en gammal tidningsannons för något klädesplagg, svagt skymtande likt en hägring, under nästintill heltäckande penseldrag. Här och var skruvas bildelementen fast med solida målade muttrar.

 

– Det är väl kanske inte första gången jag skruvar fast dem i mina bilder, skrattar han. Men på samma sätt som vissa detaljer utgör något slags trompe l’ oeil – effekter, talar de tydligt om att elementet ska sitta där det sitter, att det inte kan flyttas. Det är på samma sätt som andra vardagsdetaljer i mina verk; små nära ting är väldigt viktiga för mig.

I flera nu aktuella grafiska blad kommer till exempel flugor att sätta sig där han funnit intressanta landningsplatser för dem. Han ser till att göra dem så verklighetstrogna som möjligt, allt för att skapa den nödvändiga illusion vars uppgift är att distansera verket från konstnärlig pretention, som både vill montera ned dess allvar och närma motivet till vardagen.

– Jag tänker nog mycket på vad jag gör, i bildberättandet. Muttrarna markerar att de här elementen skall sitta fast just här och ingen annanstans, både formellt och kompositionellt. Det är väldigt viktigt var den eller den detaljen skall komma att hamna, vilken riktning den har. Som i den målning som jag just nu håller på med, visar PG Thelander.

Denna handlar på många sätt om målaren Dick Bengtsson. Kanske handlar den också om ett möjligt släktskap i de mångtydiga tecknens och riktningarnas värld. PG Thelander har tecknat av en av dotterns barnteckningar och sedan överfört den till duken. Ja, visst finns ett barnsligt drag i båda konstnärernas uttryck, en ödmjuk ömhet parad med oförutsägbar frisläppt skärpa. Kanske är målningen något av ett hommage till årsbarnet Bengtsson, som gick bort för inte så länge sedan, blott 53 år gammal.

Från blickens ofrånkomliga mutteröga hänger en klargul spade i en rostig tråd, besläktad med barnteckningens linjekaos. Till spaden, tänker betraktaren, hör naturligtvis en lika gul, men i bilden frånvarande, hink. Målningen är gjord i två delar, den ena i rikt mättad färgskala, den andra till och med i livlös avsaknad av vithet. Ingen tvekan om att delarna samtalar, men vad talar då den bleka figur om, som likt Dick Bengtsson håller ett laddat tecken i sin hand? Inte det tecken han var först av alla med att använda tidigt i sitt måleri, hakkorset, men det svarta slag av kors som leder ned i jorden.

– Jag kan inte låta bli de konsthistoriska referenserna, jag älskar att känna igen saker som jag har sett. Det kan vara rätt enkla bilder som ger mig en lust att jobba, men inte för att förbrylla folk. Jag har hållit på med det här sedan 13 – 14-årsåldern, började på ”deken” på Konstfack när jag var 17, i fyra år och sedan Konstakademin. En av mina lärare ansåg att jag borde ägna mig åt illustration. Då blev jag sur men inser nu att det kanske ligger något i det, jag sysslar ju med något slags berättelser.

På sjuttiotalet började jag göra ömkliga mansfigurer i både måleri och grafik. Det började med att jag plötsligt kände igen mig själv i ett verk av den franske konstnären Jean Dubuffet. Han hade porträtterat en god vän vid namn Henri Calet. Bilden talade så starkt till mig att jag inte kunde frigöra mig från vad jag tyckte att den sade. Min fru och jag hade just fått barn, jag blev hemmapappa fast jag helst av allt ville arbeta. Jag led litet grand, kände mig litet patetisk, ler PG Thelander.

– När jag ville använda mig av Dubuffets bild i ett av mina grafiska blad fick jag ett stilfullt godkännande brev tillbaka, fransmännen är väldigt artiga, i alla fall i brevform, skrattar han. Senare gjorde jag fler variationer på samma tema; det var så moroten och pingvinen kom in i bilden som fler användbara metaforer för det manligt ömkliga eller ömkansvärda. Kvinnorna är i min värld mer formbara och mer positiva.

Därför har de i två målningar, om reinkarnation, fått formen av ägretthägrar. I den ena har männen blivit sillar. Alla män är fiskar men alla kvinnor är fåglar, tänkte jag. Det blir litet banalt när man formulerar det i ord, men det sätter igång mig. Målningens långa rader av sillporträtt representerar min pojkklass i skolan, ohöljt beundrande den tidens megastjärna, Silvana Mangano. I den andra är hon i färd med att, i motoriserad röd skottkärra, fraktas till underjorden. Motorn har jag själv hittat på; den är säkert livsfarlig, skrattar PG Thelander.

ANDERS THURESSON

   

   

 

 

 

 

 

 

 

090517
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst