Torbjörn Nolkrantz
Målningar
Västerplana Mejeri, Kinnekulle
6-21 juni

KONSTNÄRLIGT GODMOD OCH
KOLORISTISK GLÄDJE
Torbjörn Nolkrantz ser det stora i det lilla

 

Torbjörn Nolkrantz är en erfaren målare som ständigt besannar Bob Dylans ord: "I was so much older then, I´m younger than that now". Allteftersom de unga målarna gubbar- och gummar till sig känns hans bilder med åren allt piggare och fräschare.

Med sin senaste utställning fyller han alla tillgängiga rum i Västerplana mejeri. Massor av målningar, som var och en berättar sin fängslande historia, fyller de många rummen med konstnärligt godmod och koloritisk glädje.
- Jag målar det jag vill ha sagt. Det här med att snacka om konsten är inte min grej. Men okey då, kom igen….



Hur kom det sig att du ställer ut i Västerplana Kulturhus?

- Jag ärt nog snarare postmodernist än modernist som så många i min generation är. När allt som visades var abstrakt kände jag mig utanför. Men nuförtiden passar jag bättre.

- På ett sätt handlar de inte om någonting. Men de kan förhoppningsvis väcka en känsla eller stämning. Men det är klar; det finns små berättelser i målningarna ibland. Någon är på väg någonstans för att möta någon. Och hundarna t ex, visst märks det att de fått syn på nåt. Är de rädda, eller bara på sin vakt?
- De här motiven har hängt med genom åren för vi trivs med varandra.
- Jag kan nog sägas vara kolorist. Jag är litet påverkad av göteborgskoloristerna, men inte hela vägen. Åke Göranssons konst ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag känner också ett släktskap med Dick Bengtsson och Jockum Nordström.



-
Man kan känna sig litet efterbliven ibland i de storas sällskap. Inte så att jag lider av det. Men ändå…
-
I en målning har jag gjort en Rothko av ett landskap. Eller är det tvärtom. Jag hade tänkt den som bakgrund till buskar eller träd. Men den var klar! Jag undrar hur det där gick till egentligen!?
- Jag känner inte att jag har någon medveten stil. Jag målar på känsla och chans. Kanske har jag en litet lekfullhet i uttrycket. Jag gör tecknade målningar. Och jag har aldrig haft behov av att måla dem på annat sätt. Det brukar fungera som jag vill. De är klara när jag tycker de är rätt. Då finns ett uttryck av något slag i dem.



-
Jag ärt nog snarare postmodernist än modernist som så många i min generation är. När allt som visades var abstrakt kände jag mig utanför. Men nuförtiden passar jag bättre.


Färgen?
- I början hade jag obrända och dämpade kulörer. De är sedan länge borta. Nu har jag en starkare färgskala. Jag gör ett urval av färger. Varje enstaka målning får en begränsning i färgskalan så att den håller ihop

BO BORG
- Jag har bott och verkat i Skara i hela mitt liv. Lasse Dahlberg (som tillsammans med hustru Biggan driver galleriet) och jag lärde känna varandra för drygt femtio år sedan. Sedan hamnade Lasse i Stockholm. Sedan han kom tillbaka för tjugo år sedan har vi återupptagit kontakten. Jag har bl a gjort affisch till den teatergrupp Lasse och Biggan drev. Och så har jag sett kulturhuset i Västerplana Mejeri växa fram. De har en utställning varje sommar. Förra året var det en konstnär jag verkligen gillar Lars - Erik Ström. Jag har fått äran att bli den tredje utställaren och det är jag mycket glad för.Jag bor och arbetar trångt, så det känns skönt att få sprida ut grejorna så att de får blomma ut. De börjar leva när de får breda ut sig.



Det är en stor och fullmatad utställning.
- Jag visar åttiotre målningar från de senaste 3-4 åren. Och så har jag inflikat några enstaka äldre inslag. En stor dörr måste täckas i ett av utställningsrummen. Och då kom jag att tänka på en målning jag gjorde inspirerad av en resa i Afrika. Porten till Afrika heter den och det var roligt att få visa den igen.
Torbjörn Nolkrantz har en omisskännlig stil. Målningarna ser enkla ut i förstone. Men enkelheten är skenbar. Han har en speciell förmåga att se det stora i det lilla.
- Jag visar mina vanliga motiv; djur, fåglar, hus, blommor i vas och några bilder av kvinnor. Kan man ha fler motiv?



- Mina målningar är både stora och små. Genomgående är det litet färgfriskt. Jag jobbar litet chansigt, så en hel del hamnar i en papperskorg som i och för sig inte är så stor. Men jag tömmer den ofta.
Ofta går hans målningar rakt på känslan.
- Jag har en vag plan när jag börjar måla. Jag är djurvän och det kanske styr mitt val av motiv. Hundarna är t ex symboler för vänskap. Men mina är inget för kennelklubben. Det är mest blandras. Och jag märke att hundarna trivs bra i den här miljön.
-
Mina djur ser litet luriga ut. Det beror på min egen sinnesstämning.
Tittar man närmare hittar man igen egensinniga referenser till annan konst i hans målningar.
- Jag märker efteråt att det smyger sig in referenser från annan konst. Det är inte medvetet, men det finns ju därinne och hittar fram.



Det finns flera bilder med kvinnor som motiv.
- Jag har fem systrar. Och de finns de som tycker att målningarna liknar dem. Kanske, kanske inte, men jag känner inte att jag jobbar med porträtt. 

Arbetar du i en viss stil?
- Jag känner inte att jag har någon medveten stil. Jag målar på känsla och chans. Kanske har jag en litet lekfullhet i uttrycket. Jag gör tecknade målningar. Och jag har aldrig haft behov av att måla dem på annat sätt. Det brukar fungera som jag vill. De är klara när jag tycker de är rätt. Då finns ett uttryck av något slag i dem.
 



 

090609
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst