Britt Ignell
- Skulptörens vedermödor
Göteborgs Konstmuseum
Stenasalen 17/6 - 19/8




MOTSATSERNAS RÖRELSER


 
Britt Ignell berättar om skapandets villkor

 

Britt Ignell har länge undrat över vad hennes arbete handlar om och varför hon håller på med det. Är det flykt, behov av tröst, ett kall eller en sinnesförvirring hon borde söka hjälp mot? Hon har nyss bestämt sig för att inte lägga sig i det.

Britt Ignells utställning i Stenasalen på Göteborgs Konstmuseum kan man kalla ett nedslag mitt under en 25 år lång karriär efter utbildningen på Valand. Denna händelse, som kommer att pågå ända in i augusti, har fått titeln Skulptörens vedermödor, delar av dess innehåll kan, under samma titel, också köpas i pocketboksformat. Det är en vacker och välredigerad liten bok som Britt Ignell och sambon Håkan Carlbrand har knåpat ihop.

– Jag vill berätta på mitt eget sätt om skulptörens vedermödor.  Skulpterandet som konstform har omgetts av så mycket rå muskelstyrka och manlig arrogans. Där känner jag mig inte hemma. Jag är mer intresserad av det intima, närvarande mötet, både med materian och med verket.

De senaste fyra, fem åren har hon gjort teckningar, som ett slags anteckningar, idéer att bygga vidare på, eller teckningen betraktad som berättelse. Teckningarnas kvinna har en huvudroll i sitt förhållande till den materia, ur vilken konst kan skapas.

Ibland liknar detta material ett gråmulet moln som den tecknade kvinnan står i intim kontakt med. Ibland tycks molnet äga samma tyngd och struktur som sten. Det är teckningens kvinna som i livets olika lägen gör något, medan Britt Ignell låter sig överraskas av vad hon gör. Berättelsen beskriver konstnärens fysiska förhållande till skulptur, ur ett helt annat perspektiv, med helt andra förtecken än de traditionella.

– Så fort jag börjar tänka på vad jag gör blir både arbetet och resultatet trist. Jag har gjort en skulptur som jag kallar ”hon som kommer ur materien”. En del ser det som att hon sitter fast, men jag menar att hon istället är i färd med att lösgöra sig ur en bundenhet.

Skulpturen kan lika gärna resultera i en teckning som tvärtom . Om något är framtänkt blir det aldrig bra. Jag vill ha ett äventyr, jag vill bli överraskad, ler hon.

– I en lång serie har jag arbetat med en och samma ursprungsform, lagt sträng till sträng av lera, som i naturens lager på lager. Liksom i en stickning repar jag ideligen upp och gör om. Ibland kan jag få något slags magisk föreställning om, att jag har lyckats ladda ned en urkraft i vad jag gör, och känner tydligt när det jag gjort ska vara kvar.

I min världsbild hänger allt ihop; mikro och makro speglar vartannat, från smått till stort. Efterhand som jag arbetar och tänker befinner jag mig i naturen. Det som jag arbetar mig fram mot, kommer upp till ytan av sig självt. Jag undervisar mycket och säger ofta till mina elever att det är ytterst sällan man planerar ett arbete. I efterhand kan det kanske se ut att vara uttänkt. Jag skulle till exempel aldrig, så som en del andra, kunna jobba bara inför en utställning. Saker och ting destilleras fram och blir till, säger Britt Ignell.

Att gå in i Stenasalens dunkelt upplysta rum, är som att stiga in i ett mysterium. Stjärnorna högt uppe på väggarna kunde lika gärna gnistrat från en havsbotten. Mitt ute på golvet ligger en stor och märkligt formad cirkel, från vars mitt man skulle kunna inbilla sig ett skådande djupt inåt i såväl mikro som makrokosmos.  

– Jag har en formell kunskap som kommer väl till pass när jag bygger upp ett rum för en utställning i en rytmisk rörelse mellan materia och organiskt material.

Det märkliga är, att när man börjar göra figurativa saker slutar folk att titta på formen. För övrigt finns det massor av sätt att göra föreställande skulptur. När man under arbetets gång börjar kunna läsa av en form eller upptäcker att det börjar likna något, så måste man vidare och försöka trassla till det så att det blir roligt, berättar hon.

Någonstans mitt i rummet hänger ett litet dockhuvud upp och ned i en lina från taket, med ett mer renodlat naturalistiskt skulpturalt uttryck.

– Det är Lisas huvud. Jag kände att jag inte kunde ha med hela min skära docka. Det beskriver tiden när jag slutade leka, under förpuberteten, i tolvårsåldern. Ett slags magi gick förlorad. En besvärlig tid vidtog, innan jag så småningom började teckna så smått och lyckades hitta tillbaka till fantasivärlden igen.

Jag kretsar hela tiden kring vad jag kallar ”livet”, hur det beter sig, har till exempel rätt bra koll på fårspenar, eftersom vi har får, skrattar Britt Ignell.

Från ett annat ställe i taket hänger en mystifierande, sammanhållen bullig livsform som i lika hög grad uttrycker både formlöshet och fullkomning.

– För mig beskriver den ett slags mellanläge. Viktig är också skuggan den lämnar mot golvytan. Det tog mig tre månader att modellera den, för att den skulle vara enkel i formen. Jag tycker den innehåller en rörelse mellan olika slags motsatser, såsom stort och litet. Samtidigt ett liv i vridning, en rörelse som på en och samma gång både fortsätter och är i vardande.

– Tvivlet är ständigt verksamt i mig, medan jag hela tiden vill se till att det jag gör blir meningsfullt, säger Britt Ignell.

ANDERS THURESSON  

 

 

090622
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst