Ove Ottosson
Måleri
Skärhamns bibliotek 18/6 - 18/7




HELT FEL MEN ACK SÅ RÄTT

 
Ove Ottosson följer sina ingivelser

 

Han söker nerven i sitt måleri, söker ett slags tonträff. Han vet precis när det lyckats och när målningen är färdig. Ett slags kraft av mer mystisk art driver honom framåt i arbetet; utan att alls vara religiös saknar han ändå inte erfarenhet av sakrala uppenbarelser.


Ove Ottossons hängning på biblioteket i Skärhamn är av ett ovanligt fartfyllt slag; väggarna går nästan i vågor, uppfyllda av starka rytmiska rörelser mellan konstnärens både disparata och egensinniga motivval, i varierande målerisk teknik. Rader av porträtt skådar nyfiket ut mot betraktaren.

– Ytterst få är porträtt i vanlig mening. Jag letar efter urmänniskan, jag är ute efter någonting, säger Ove Ottosson, vars signatur, två förhållandevis stora O:n, lika storögt som konstnären bakom den, tycks betrakta den värld som pågår utanför tavlans ramar.

När jag frågar om han ser sig som naivist skakar han energiskt på huvudet.

– Jag är nog mer primitivist. Det viktiga för mig är att det är nerv i bilderna; de ska kännas. Det är viktigt att betraktaren reagerar på nerven. Ansiktena är bara mina, säger han. Jag jobbar ofta på dem under lång tid, men ibland kan de komma till på ett ögonblick.

– Jag börjar med färgen, går så småningom in med kol och så får målningen kanske ligga till sig ett tag; de värker sig fram på duken, berättar Ove Ottosson med ett ivrigt uttryck i de nyfikna ögonen.

– Antingen håller de från början eller också får jag kassera dem. Men oftast målar jag över. Jag har en låda där det ligger sådant som jag kan fortsätta med.

Bland motiven dyker det då och då upp ett kors, en kyrka eller ett litet votivtempel, som i ett förklarat ljus.

– Ja, den där gula, det var faktiskt ett slags uppenbarelse. Jag såg det där lilla fina templet under en vandring på Sicilien, i Torremolinos.

– Jag är ju sakral, säger han, men inte religiös. Jag vet inte vad det är, men det är något slags kraft. Jag kallar mig agnostiker men är väl framför allt en sökare, ler Ove Ottosson. Jag gillar ju kyrkans sakrala bilder, har till exempel tittat i en kyrka i Kairo som inspirerat mig en hel del.

Man kan se det direkt, också i de motivval som inte är särskilt påtagligt sakrala i sitt uttryck. Det kan mycket väl vara en fågel. Att Ove Ottosson tycker mycket om att måla och teckna fåglarnas individuella personligheter är uppenbart.

– Jag tillbringade sex dagar 1985 på Nidingen och tecknade fåglar hela tiden, det var som att teckna kroki, skrattar han förtjust.

Hans bilder är ofta gjorda i blandteknik, i olja och kol eller i tempera, och ofta på pannå. På en del av sina grafiska blad har han också målat med olja; på så vis har han också upplöst bladets mångfaldskvalitet.

– Man får inte tvinga sig till någonting, säger han med en lätt axelryckning. Jag brukar följa mina ingivelser. Färgen fungerar också väldigt bra på den papperssort jag använder för mina grafiska blad. Jag är inte så mycket för regler, ler han.

Ibland fungerar hans motiv som rena signaler; det är nästan så man hoppar till av förtjusning vid anblicken av hans röda Londonbuss. Visserligen kan man inte se att han inspirerats till bilden av just en sådan, men gissningen ligger så nära det sannolikas grad, att den nerv han avser skall retas får sig en veritabel kick.

– Jag gjorde faktiskt några stycken likartade, jag kunde helt enkelt inte låta bli, berättar han glatt.

På ett liknande sätt har han målat båtar, landskap, fåglar och uttrycksfulla ansikten. Ofta med ”fel” proportioner, i de flesta fall också med visuellt sett fullkomligt omöjliga funktioner. Fel men ändå fullkomligt rätt för den konstnärliga upplevelsen.

ANDERS THURESSON

 

 

 

 

 

090622
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst