Helena Andersson, Annika Svensson, Helena Järlehed Hyving, Eva Zetraeus
Chokladfabriken
Keramik
Lidköpings Konsthall
8-23/8


ARBETSKAMRATER STÄLLER UT TILLSAMMANS
 
Helena Andersson gör abstrakta reliefer om livet



I en nedlagd chokladfabrik i Göteborg har keramikerna Helena Andersson, Eva Zethraeus och Helena Järlehed Hyving sina arbetsplatser.


De har firat 10- årsjubileum i sin gemensamma verkstad. Det handlar alltså om rutinerade yrkeskvinnor som kan sina material utan och innan och därför har hittat fram till personliga uttryck i sin konst. Trots det mångåriga samarbetet gör de först nu sin första gemensamma utställning. De har de bjudit in kollegan Annika Svensson, också hon verksam i Göteborg att delta.
- Det var roligt att få göra en utställning  med sina ateljékamrater som man jobbat så länge tillsammans med. Och särskilt kul var det att se att våra saker passar så bra tillsammans, att våra konstnärspersonligheter klär varandra. Och det känns bra för vi har planerat noga och länge, säger Helena Andersson.



Hon arbetar uteslutande med lergodslera.
- Lera är ju så formbart. Det passar mig som jobbar så snabbt, otåligt och rastlöst. Det kräver ett material som hänger med. 
Hon
vill ha mycket lera när hon jobbar och hon jobbar med större format än vad som är vanligt i keramiksammanhang.
- Jag tycker om färgåtergivningen i lergodset. Traditionellt har man jobbat på lergods med en lervälling som kallas engobe. Jag gillar att man kan jobba med många lager och skikt. Man kan få ett djup i ytan jag tycker om.



Hennes färgskala har förändrats och blivit ljusare.
- Tidigare jobbade jag med turkos, blå och gröna färger. Numera jobbar jag med en ljusare färgskala med mycket vitt ibland.
Hennes verk har en stark naturaknytning. Ord som ”organisk” passar ihop med hennes arbeten.
- Jag vill hålla mig så öppen som möjligt och inte snäva in vad som är mitt område. Det ger mig den frihet som är så viktig för mig i mitt arbete. 
Formerna är naturnära.
- Jag jobbar inte med  avbildningar, jag vill snarare tränga in i strukturerna och de känslor de skapar.
Hennes arbeten har ingen nyttofunktion, även om man kan känna igen en skålform som med tiden nästan blivit abstrakt. Det är mera en markering av en av hennes utgångspunkter.



Verken är inte litterära eller avbildande.
- Jag vill förmedla rörelse och kraft. Det återkommer som mina nyckelord. Mina bilder är inte föreställande. Man kan säga att det är abstrakta reliefer om livet som kränger och svänger.
Hon arbetar med grova leror för att få de effekter hon vill åt.
- Jag vill ha kontraster, som när man kontrasterar blank lera och slät ytbehandling mot grovt och rått. Jag vill inte ha så mycket finlir. Mina grejor bygger på rejäla tag. Jag har funderat varför jag jobbar så här nu. Men jag märker hur viktigt det är för mig att inte upprepa något, att inte vila på gamla lagrar.
Hon vill inte kännas vid någon speciell stil.
- Stil och stil?!? Det är inget som är viktigt för mig; tvärtom. Men många känner igen mina grejor på det organiska och slingrande. Och förr på mina färger grönt, turkos och blått. Det är därför jag släppt dem nu. När folk började förknippa mig med vissa ytor och färger måste jag vidare. Ett annat igenkänningstecken är att jag ofta jobbar i större format än keramikerna vanligtvis gör.
När hon gick på HDK var hon tvungen att formulera utgångspunkterna för sina arbeten.
- Då skrev jag att mina utgångspunkter fanns i mitt intresse för landskapet, topografin, höjdkurvor, kartor och flygfoton. Det finns spår kvar av det där idag, men jag behöver inte lyfta fram det så mycket. Nu får processerna gå helt enkelt. Jag litar på dem. Mina former har sin historia i ett formspråk som vuxit fram intuitivt. Och i den intuitionen ingår all den erfarenhet jag lagrat upp genom åren.



Har du stött på någon viktig inspiratör för ditt skapande?

- En av mina lärare på HDK, Torjörn Kvasbö förmedlade att förhållningssätt som blev viktigt för mig. Jag är mycket inspirerad av hans attityd och hans sätt att slänga med leran och behandla den brutalt.  Han såg och uppmuntrade mitt sätt att jobba med ytbehandlingen.
Hon jobbar gärna med vedbränning. Då kommer ett moment av slump som blir viktigt för uttrycket med i hennes arbeten.
- Jag lockas av det oförutsedda hos vedbränningen. Och jag använder alltid allt som kommer ur ugnen även om det inte blir som jag har tänkt. För så är det hela tiden för mig. Arbetet självt inspirerar mig till nästa arbete. Jag har arbetat upp en konstnärlig känslighet för det oförutsedda.

Bruksföremål?
- Jag gör fat, men låter formen glida mot det abstrakta. På den här utställningen har jag ett ”fatfat”, dvs ett fat som mest är fat.

Är det skönhet du strävar efter?
- Jag vill snarare åt det oförutsebara. Men konstnärliga kraft kommer ur rastlöshet och otålighet. Och ur det kommer en spontanitet och uppriktighet man kan kalla vacker.



Vad händer härnäst?

- Jag ska bränna en snabbeldad vedugn. Det är en kollektion fat jag ska göra till galleri Krypton i Göteborg och Svensk Slöjd i Stockholm. Senare i höst ska jag ställa ut på Panncentralen i Göteborg.
Hon ska jobba med större arbeten framöver.
- Jag vill söka mig mot mera konstorienterade gallerier och då måste man ha större verk. Konst är stort och konsthantverk är mindre. Till formatet alltså, skrattar hon.
Helena Andersson är ursprungligen från Linköping, men bor och arbetar nu i Göteborg. Hon gick på Lunnevads Bild och Formlinje 1991-1993. Och på HDKs keramiklinje 1993-1998. De gemensamma ateljéerna i Chokladfabriken firade 10årsjubileum förra året.


BO BORG

 


 

090816
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst