Bertil Fredholm
Målningar
Galleri Olsson & Uddenberg
12/9 - 27/9


FASCINERAD AV STRUKTURER OCH YTOR
 
Bertil Fredholm söker oavbrutet
 

Konstnären Bertil Fredholm har under många år arbetat med tidens spår. I det slitna, flagade eller krackelerade har han funnit en färgrik värld. Obetydliga ting och platser blir starkt belysta i hans måleri; det som legat i skymundan framstår i hans arbete av lika stort värde som om det varit av ädlaste metall.

– Jag arbetar med att synliggöra det osynliga, det till synes triviala. Till exempel en fuktfläck. Leonardo da Vinci lär ha sagt att den som kan måla en fuktfläck vackert är en bra målare. Jag håller på att träna på det, ler Bertil Fredholm milt.

På en arbetsbänk i ateljén vid Röda Sten ligger några ratade penslar som han tänker kasta i soporna.

– Man ska köpa dyra penslar som man kan använda länge, säger han allvarligt, med glimten i ögat.

Med blandteknik, tempera och akryl med inslag av kol och krita, bearbetar han ytor och strukturer. Formaten skiftar; ibland gör han långa serier av till exempel afrikanska masker på handgjort papper, eller jazzinfluerade collage med ett slags ikonkänsla.

– Jag lyssnar mycket på sådana som Cannonball Adderley och John Coltrane. Kanske särskilt den senare, för mig är han ett slags prototyp för andlighet, för sökandet, att aldrig bli klar med något, för det råa och nakna i tillvaron.

– Jag jobbar väldigt mycket med väggar och murar – det ska liksom väcka ett slags idéer om mänskliga spår, om tiden som omvandlare, förklarar Bertil Fredholm.

– Jag är en sökare, har varit det i hela mitt liv. Jag har inte pilgrimsvandrat till Santiago de Compostela men jag har varit där, jag har besökt platsen. I kyrkor hittar man alltid väldigt mycket. Jag söker hela tiden och ändrar hela tiden uppfattning, om och om igen. Kan vara svårt att koppla av. Min fru säger att jag ofta är helt frånvarande när jag befinner mig mitt i processen. Jag jobbar strängt taget jämt, registrerar, går och tittar ned i backen för att studera marken, jorden. Vilken resa människan är inbegripen i, säger han förundrad.

– Jag är fascinerad av strukturer och ytor, kan få en väldigt stark känsla av en rostig plåt. Man kunde ju gräva ned den för att tidens tand ska sätta spår. Men då är det ju inte jag som har gjort det utan tidens tand, ler han.

Oftast målar han i en abstrakt tradition men på senare tid kan man till exempel skönja formen av en urna också i en del av hans större målningar. Men också andra, realistiska och historiskt eller arkeologiskt präglade, former dyker upp här och var i bilderna.

– Jag har själv några urnor som är äldre än Jesus. Hittade dem på Medelhavets botten. Där har det verkligen hänt saker och ting med struktur och former, säger Bertil Fredholm.

– En stor inspirationskälla är förstås också att se andras måleri.

Ett av hans allra vanligaste motiv är den slitna väggen eller muren där färgen krackelerat och han visar på en målning som han ganska nyligen avslutat.

 – Det ligger kanske tio målningar bakom den här, jag målar över och över tills det händer något. Har jobbat mycket med blandteknik, jobbar mycket med olika material, letar hela tiden efter något slags tillfälliga former.

– I måleriet kan en tillfällighet antingen tas tillvara eller sabbas, det är mycket tillfälligheter som styr konsten. Man känna sig jättenöjd med en målning. Några dagar senare håller den inte alls, men är ändå oftast början till något annat.

– Som konstnär blir man asocial och isolerad, man tränar sig inte på att uttrycka sig verbalt. Men jag är glad att jag är konstnär, det är ett privilegium att få jobba med det här. Varje gång jag åker hit ut till ateljén i Klippan känner jag mig lyxig och tacksam för att få hålla på.

Ateljén är inte stor men tillräcklig för att Bertil Fredholm ska ha gott om utrymme, både för att kunna arbeta och för att förvara sina verk.

– De flesta konstnärer måste dubbelarbeta för att få det hela att gå ihop, man undervisar, söker stipendier och sådant. Tänk om det vore så istället att man köpte in konst, så att konstnärerna bara kunde fortsätta att arbeta, det vore ju väldigt trevligt om det hände någonting annorlunda!

Man pratar om krisen, men konsten har ju fått fortleva ändå, trots att många upplever tiden som katastrofal. Men det som driver en konstnär är inte pengar. Man jobbar för att man måste, inte av någon annan anledning, menar Bertil Fredholm.

ANDERS THURESSON

 

 

 

090913
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst