Anneli Nise
Måleri
Galleri Viktoria
5/9 - 20/9


ANNORLUNDA SLAG AV PSYKOANALYS
 
Ett långsamt samtal mellan konstnär och duk

 

 

För Anneli Nise handlar uttrycket inte bara om färgskalan utan också om hennes fria förhållande till färgerna och till deras uppgift att forma de händelser under arbetet, som kan leda fram till ett gränsöverskridande. Färgerna förändras med motivens ständigt varierande situationer och tillstånd.

De blir samtidigt både mål och medel för denna konstnär, som varsamt lyfter fram sina föreställningar ur djupet, närmar dem mot bildytan, ristar in dem eller med ytterligare skärpa, tycks vilja stryka under och betona en eller annan händelse med blyertsstiftets spets.

– Oförställdhet är ett nyckelord för mig. Det är vad jag vill uppnå. Ingenting jag målar är förställt. Jag strävar medvetet bort från det. Visst har jag övat upp min skicklighet under konstutbildningen men jag upplever mig inte som skicklig nog att dölja mig själv. Jag vill inte hålla på med något slags illustrationer. Det är viktigt att det händer något i mina bilder; det är där nåden kan infinna sig.

När det händer något innebär det ett slags befrielse från mig själv, en lycka, ja en nåd, faktiskt, då jag kan släppa efter och bilden blir till. Arbetet blir självklart och lätt och allt motstånd släpper, säger Anneli Nise.

Anneli Nises bildvärld är hennes alldeles egna. Hon betraktar motivens natur, med en både sakligt vardaglig och varm blick, samtidigt som dukarnas rymder ofta kan ge ett lätt eteriskt intryck. Ur en blek färgskala tycks figurer, ting och händelser tålmodigt frammanats ur en närmast outgrundlig rumslighet, som ur ett drömlikt undermedvetet. I hennes måleri ges färgerna genomgående ändå både kropp och närvaro, trots figurernas mer eller mindre skissartade uppträdande ur dukarnas många skikt.

– Tonen är nog kanske litet låg. Jag har börjat ta in litet fler färger, men jag trivs bra i den här skalan, ler Anneli Nise med ett bestämt blänk i blicken.

– Själva måleriet är för mig ett sätt att hantera livet, säger Anneli Nise. Men det går inte att namnge något av det jag finner, allt handlar om spår eller fragment. Bilden verkar på ett annat plan än i vardagsverkligheten, även om jag hämtar mycket av mina bilder från just vardagen. Det handlar om ett slags rädsla som omedvetet kommer upp i måleriet, en rädsla, som hela tiden ligger i botten.

Arbetet blir till ett långsamt samtal mellan konstnär och duk, ett annorlunda slag av psykoanalys där intuitiva upptäckter ur det fördolda spelar av och an genom penselskaftet. Mellan dess täta strån och ett medvetande som förlängts ut i en lyhört lyssnande hand, söker sig konstnären mödosamt nedåt i målningen, mot den länk som kan upprätta en förbindelse med tidigare osynliga spår.  

– Det är ett svårt, tungt sätt att arbeta sig fram. Men mitt i värsta desperationen kan man hitta något; jag vet inte hur det går till.

Först efteråt kan jag se i bilderna hur saker och ting har dykt upp i en. Det är ju en process som går ut på att söka någonting, men jag vet inte alls vad som ska hända, säger Anneli Nise.

Allvar, innerlighet och humor samsas med vartannat i målningarnas skiftande perspektiv på liv och möten.  Målningarnas motiv balanserar mellan ett slags vardagligt vag banalitet och undersökandets svävande, ändå lockande, otydlighet. Som ville konstnären föra ut sin fråga till en mer allmängiltig sfär.    

– Jag kan bli påverkad av allt möjligt. Jag jobbar i hemtjänsten och träffade där för några år sedan en äldre kvinna som för övrigt var otroligt hjulbent. Jag blev starkt berörd av hennes liv. Samtidigt var det skrämmande att se hennes ensamhet. Där fanns ett så stort mörker att man nästan kunde ta på det. Jag kan se människor på gatan som kommer in i mina bilder, eller bara titta ut genom fönstret och få syn på någon som går förbi nere på trottoaren, berättar hon.

– När något är på väg eller börjar se ut som det börjar bli någonting måste jag stanna upp. Jag vill ju bli överraskad. Det händer också att jag kan påminnas om dåliga bilder jag har gjort förut. Men en bild som av någon anledning passerat det där öppna tillståndet kan ändå bli bra om den får vila ett tag, om jag börjar se den på nytt från ett litet annat håll.

Målningen kan börja se ut som någon annan och inte som jag. Intellektet är det största hotet. Det finns bara ett sätt, att lämna sig själv, för att det där tillståndet ska uppstå. Händelsen blir kvar i bilden, med just de där färgerna på just den där duken. Men jag måste oftast göra många många bilder innan något händer.

Målningarnas titlar har ofta funnits med under hela arbetet; det är svårt, både att sätta namn på dem och att förklara dem. Jag försöker på något sätt, med orden, ringa in vad som händer. En heter till exempel ”Under jorden”, en titel som antyder ett slags ickejordisk känsla. Men skriftspråket räcker inte till för att ge en beskrivning av målningarnas uttryck, säger Anneli Nise.

ANDERS THURESSON

 

 

 

090914
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst