Anders Kappel
Målningar
Galleri Aveny
12/9 - 27/9



GESTALTAR KONFLIKTEN MELLAN NATUR OCH MÄNNISKA
 
Anders Kappel målar gärna i diptykens form

 

När jag nu ser vad jag har gjort den senaste tiden börjar jag förstå att allt hänger samman kring en problematik som handlar om att tömma jordklotet på resurser. Konsumtionsökning, energiåtgång, girighet m m. Det är en svår uppgift att gestalta detta utan pekpinnar och banalitet. Ett slags dystopisk humor har smugit sig in och fått fäste i ett försök att tämja oron inför framtiden, säger konstnären Anders Kappel i Konsthallen Hishults utställningskatalog från 2007.

Hans konst kretsar kring en bjärt framställd dubbelhet i förhållande till hur vi förvaltar vårt arv. Budskapet laddas av idel tänkvärda och humoristiska förskjutningar; betraktaren utsätts för konstnärens distanserade blick, för hans ständigt omprövande nyfikenhet.

– Jag har länge intresserat mig för tvådimensionella objekt och är också väldigt intresserad av skyltar när jag är ute och reser.

Jag gör ofta dubbletter, diptyker som blivit något slags fixeringsbilder. De aktiverar blicken och leder betraktaren in i ett seende där man börjar leta både efter bildernas likheter och efter deras olikheter. Måleriet blir till ett slags forskning i vad som kan hända när man upprepar ett motiv. Det är ett långsamt skeende med en liten knappt märkbar förskjutning. Det är intressant med dubbelheten och med hjärnhalvorna. Tittar man tillräckligt länge kan man få en tredimensionell upplevelse, ler Anders Kappel.

– Men för mig handlar det också mycket om måleriets praktik, till exempel att jag använder mig av axonometri, ett upprätt perspektiv som i ikoner. Man ska kunna se rakt in i bilden och söka motivet; bland annat detta har motiverat mig till att göra ännu en snarlik bild, som en spegling av den första.

Sedan fyra år bor vi på landet och ser helt andra saker än i staden. Jag inspireras ofta av reklambroschyrer och lantbruksannonser. Där hittade jag också ett av mina senaste motiv, en elvattenkopp. Korna trycker mulen mot en mekanism som släpper fram tillräckligt med dricksvatten i koppen. Jag tycker att redskapet är formmässigt intressant. Nyligen var jag i Thailand och jobbade och såg till exempel skyltar längs vägarna som kunde annonsera om begagnade vedkapar, berättar Anders Kappel.

– För mig står ofta arbetsverktygen för ett formmässigt problem, mellan olika strukturer, men de framstår också som ett slags emblematiska tecken i relationskonflikten mellan naturen och människan.

När jag arbetar är det första jag gör att se till att döda dukens vita yta, att söka en levande grund för det perspektiv och de idéer jag avser att placera ut i målningens yta.  Jag har alltid ett eller annat underliggande budskap i mina bilder men risken ligger också alltid snubblande nära att man hamnar bland de självutnämnda profeterna. Därför använder jag mig av en subtil humor som kanske kan avväpna en sådan risk.

En av Anders Kappels diptyker har han kallat ”Children crossing”, en parafras på den gamla kända skolvägsskyltens silhuettbild av en pojke och en flicka hand i hand. I deras blickriktningar vilar både en fråga och ett utifrån eller inifrån kommande hot, som om han ser något kemiskt nalka sig eller som om hans tankar blivit förgiftade, eller som om han just precis i detta ögonblick önskade meddela henne något livsviktigt.

I en annan diptyk syns två figurer göra stora ögon. Bakom dess serieteckningsliknande ytor syns hjärnor fyllda av ett konglomerat av små grå bubblor. Hjärnsubstans eller grå celler? Det kan man fråga sig. I en mer dramatisk bild har en industricementblandare fattat eld, på grund av att mynningen täppts igen. Maskinens arbetsprocess har tvärt avbrutits; läget går hastigt mot annalkande katastrof. Skildringen blir nästintill naivistisk i krocken mellan eldslågornas upprymt smeksamma formspråk och maskinens tydliga, schematiskt framställda, geometri.

– I vår tid är det viktigt att man klarar av att hålla fast vid sina idéer om konstens kraft. Man vill varken bli placerad i något fack eller bli föremål för konstvärldens upptrissade priser. Det är en tragisk utveckling. Bättre vore det om konsten kunde bli mer angelägen. Jag ser lyckligtvis fler och fler initiativ för att konsten ska lyckas ta sig förbi det nuvarande, konstnärligt destruktiva, ledet.

– I Värnamo ställer jag just nu ut ett inlägg i den här diskussionen i form av en kanon, ett slags utskjutningsramp med varierande krutladdning där konstnären kan låta sig skjutas uppåt mot kändisskapets stjärnor eller uppåt längs karriärstegen, dit konstnären helst av allt önskar komma. En stjärnhimmel hägrar högt upp, på två paraboler.

– Det gäller att med näbbar och klor hålla sig kvar där man klarar av att uttrycka sig, utan att sträva efter allehanda, mer eller mindre lönsamma, sidospår, säger Anders Kappel.

ANDERS THURESSON  

 

                                                                                                                                         

  

 

 

 

 

090914
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst