Johan Petterson
måleri
Lidköpings Konsthall
9-20/9

ONATURLIGA BILDER SOM KÄNNS NATURLIGA 
Johan Petterson inspireras av planscher
 

I Johan Pettersons konst får vi möta naturen på ett sätt vi inte är vana vid. Vi tycker oss känna igen motiven, men gör vi det egentligen. Det är som Johan Petersson gör litet vad den vill med naturen. Han onaturliga bilder känns fullkomligt naturliga. På den här utställningen visar han fågelmålningar och delar ur projektet Hästens Resa.

- Jag är inte intresserad av naturen. Jag gör bilder av den, men inspirationen kommer inte ifrån den, utan från andra bilder av den som planscher, böcker och annan konst. Planschmålaren Anders Olssons planscher är en större inspiration än naturen själv.
Han jobbar i olja, akvarell, gouache, akryl och med dator och filmkamera.
- Men jag  jobbar mest i olja på duk. För några år sedan ville jag förkovra mig rejält. Så jag målade porträtt. ”Vanligt folk” vill alltid vara till sin fördel på porträtt. Så jag målade författare som har större förståelse för att man som konstnär vill något annat. Författare tål så jag gjorde porträtt av författare i skala 1:1. Jag gör porträtt av ansikten och jag vill skildra dem subkutant, d v s komma under huden på dem.



- Modellerna påverkar bilden, men en bra bild påverkar också motivet. En av de författare jag porträtterade, Peter Kihlgård, blev så störd av att se sina rynkor i porträttet att det började klia i hans ansikte.
Han använder foton som ett av många hjälpmedel.
- Men det viktiga är att hitta kraniet under huden för att göra ett bra porträtt. Det är viktigt för mig att göra ett anatomiskt riktigt arbete. Men jag måste vara fri att göra fördrivningar och förändringar. Och så finns det en avsändare till porträttet och det är konstnären Johan Petterson, och han måste också finnas med annars blir porträttet meningslöst. Betraktaren måste bli nyfiken på den avbildade, men också på konstnären.
- Eller som poeten Eva Runefelt uttryckte det. ”Rätt port in, blir porträtt”.



Det är många fågel- och naturmålningar på utställningen.
- Jag är uppvuxen nära naturen. Och då är det för mig som för andra naturligt att man vänder sig till naturen med sina känslor. Man ser t ex fåglarna som individer och man projicerar sina önskningar på dem och ger dem karaktär och individualiserade drag.
- Mina målningar bygger på människans föreställningar om fåglar, snarare än fåglar efter naturen.
- Jag gör mina bilder dekorativa. Fåglarna relaterar t ex inte till kvistarna. Det bär snarare som om fågeln satt på en vaxduk. Jag vill upplösa föreställningarna om hur bilder av naturen ska se ut. De är snudd på målade i en kliché i ordets alla betydelser. Mina fåglar struntar i gravitationen. Alla färger är fel som natur, men rätt som färger.



Mycket av inspirationen kommer från andras bilder av naturen och konsthistorien.
- I konsthistorien är det de som använt de mest extrema färgerna som står sig bäst över tid. Jag är inte intresserad av det naturliga, jag föredrar det dekorativa.  Vissa motiv gör jag i serier. I de bilder som heter Trast på Kvist byter jag bakgrundsfärg på samma motiv för at se vad som händer. Jag intresserar mig för landskapsmåleriets när, var, hur och varför. Det är en nästan förbrukad genre. Det finns en intressant hatkärlek. Och man undrar varför ett konstnärligt uttryck som landskapsmåleriet nästan försvinner som levande språk. Allting går ju att måla hur som helst, när som helst.
Johan Petterson målar helst i olja.
- Inget är så vackert som oljefärg.



Han tar fram ett papper rita och förklarar.
- Om vi förstorar det målade skiktet ser vi varför det är så.
Akrylens täta plastyta får ljuset att studsa bort. Oljefärgens lager på lager blir genomlyst och liksom tänds av ljuset. Som alltid i konsten handlar det om att veta vad man ska göra och varför.
Han tycker inte att stilbegreppet är särskilt intressant.
- Det är idéerna som ska göra jobbet. Jag måste kunna hitta just den stil varje målning behöver. I fågellätena lämnar man grammatiken för att kunna härma ljuden så nära som möjligt.
På utställningen finns en redovisning  av det pågående projektet Hästens Resa.
- Det började med att jag hittade en häst som jag tror varit en vindflöjel på en soptipp. Och jag fick tanken om att sprida den hästformen på olika sätt över hela världen. Jag vill att det ska finna både hos din granne och i märkvärdigare konstsammanhang. Den sprids numera genom hästens ambassadörer och genom mina egna resor.



Hästen görs i olika material som måleri, brons, järn, frigolit och ballonger. Just nu planeras hästbilder i glas. Hästarna görs av hantverkare.
- De är som en skiva bröd i konsten.
- Jag söker hela tiden nya scener för mina hästar. Jag vill se hur långt den här idén bär. Det blir en tankens poesi. Jag har t o m gått in och sponsrat ett av Hammarbys ungdomslag. De har mina hästar på tröjan. Det kostade mig 5000.
- Jag ställde en järnhäst på Nordpolen när jag deltog i en forskningsresa. Den har sjunkit genom isen och befinner sig nu på 4000 meters djup. En annan är placerad på Kilimanjaros topp, på ca 6000 meters höjd.
- Jag vill skapa ett tilltal och samtal. Responsen är viktig.



Johan Petterson är född 1957. Han är uppvuxen i Huddinge och bor i Stockholm och på Österlen. Han gick på Konstfack 1977-83. Var med och gjorde brigadmålningen på Hornspuckeln 1978. Han hade sin första separatutställning på Galleri Ahlner 1988. Han gjorde en resa till Nordpolen 2001 och gav ut romanen Målaren i Marokovbassängen 2002.
- Jag har visat min konst tidigare häromkring. Dels gjorde jag en utställlning på Galleri Silon i början av nittiotalet. Och så var jag med i de stora projekten med flaggor och plåtar kring Kinnekulle även det för länge sedan.

BO BORG

 



 

090923
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst