Elin Källman
målningar
Galleri Lucifer, Skövde
19 september-11 oktober

 
 
MÅLAR SITT
ALTER EGO
Elin Källman använder sig själv som modell
 
 
Konstnären Elin Källman och hennes alter ego Lola är högaktuella. De var på omslaget och presenterades i en stor artikel i Nordens största konsttidskrift Konstperspektiv. Det ger eko i konstlivet. Och så ställer hon ut på anrika Galleri Lucifer i Skövde.

- Jag fick en Picassobok i mina händer när jag var tre år och på den vägen är det. När jag var liten var jag också intresserad av cirkus, dans och balett på TV. Tänkte bli dansös, men min danslärarinna flyttade efter en termin. Och i lilla Vadstena där jag bodde kom ingen ny.
Hon tecknade mycket när hon var liten. Och blev mycket intresserad av mode.
- Jag gick målarkurser med medelålders tanter. Min konstutbildning började på allvar med att jag gick på Lunnevads konstskolas Bild och Form-linje. Den är tvåårig, men jag gick ett år, det räckte.
- Sen blev det Hovedskous målarskola i Göteborg. På Långgatorna ligger även stripklubbarna.



Det blev tre år på Houvedskous innan hon flyttade via Linköping till Stockholm år 2000 och började på Konstakademin.
Och nu en utställning på Galleri Lucifer.
- Det är första gången i Skövde. Jag tog utställningen för att jag skulle få eld i baken och komma igång med nya målningar. Jag hade jobbat med collage ett tag men ville tillbaka till måleriet. De små målningar jag visar här är starten på nya stora genomarbetade projekt.



Och målningarna har Lola som motiv.
- Det är min speciella form av självporträtt. Jag har ett väldigt stort ego. Jag tar först foton av mig själv. Sen kan jag göra vad jag vill. Jag gör målningar av mig själv och min kropp i collageformat.
- Bilderna är min sammanställning av natur, snirkliga mönster, jugendformer och tecken för olika föreställningar. Många bilder blir en bild, min bild.
- Temat den här gången är kanske kärleken till måleriet och kroppen. Jag låter betraktaren komma in i min hjärna och där får han se vad jag gillar och hur jag ser på verkligheten.



Lola är hennes artistnamn.
- Det handlar om mig, men när jag ställer Lola mellan mig och betraktaren känner jag att jag får ett skydd. Hon blir jag på ett vis. Det är inte så viktigt vad hon står för. Det är egentligen bara ett extranamn.
Hon tycker att Lola är snygg och för henne räcker det med det.
- Hon ska vara som jag vill; snygg och förförisk. Men jag blir irriterad när många gubbar inte har respekt för mina bilder. 
Hon fick Lola från filmregissören Werner Fassbinder.
- Hon betyder både mycket och inget särskilt. Man måste inte alltid veta vad allt betyder. För mig är det ingen skillnad på att måla landskap och att måla Lola. Folk blir glada och upprymda när de ser mina bilder. En del blir eggade, och det är bra det också.
- Jag vill göra vad jag vill, utan att tänka så mycket på varför. Jag är inte skyldig att leverera nån motivering. Men målningarna visar nog en del jag inte vet om mig själv.



Det är alltid hon själv på hennes målningar.
- Jag vill göra en bild och använder mig själv som modell. Men min spegelbild är inte bara min, utan också en bild av den gamla själen som finns i mig. Så jag tänker bort mig själv samtidigt som jag är med. Så kommer det alltid att vara. Jag vill bli sedd. 
I hennes förra utställning i Stockholm visade hon en serie bilder på sitt ansikte, en serie självporträtt.
- Jag kommer ju från den heliga Birgittas stad, så jag gjorde bilderna i min egen ikonstil.
- Men ansikten och kroppar är mina motiv. Men folk minns mina strumpeband. Jag gillar strumpeband för de ger fina linjer på kroppen.
Hon älskar att måla stort, även i mindre format.
- Mina färger är rött, rött och rött. Jag fastnar alltid för rött och det präglar måleriet. Det drar bilderna åt det varma och det ska det göra. Mina färger är starka och kontrastrika. 



Hon gillar när det bryter av. Korrekt mot slarvigt.
- Och så är det tecknade inslag i måleriet. Ibland syr jag in saker som jag klippt ut i målningarna. Men det får inte vara för mycket runt. Och inte för mycket stiligt. Förr gjorde jag enkla målningar.
Nu vill hon ha det krångligare.
- Jag vill inte begränsa mig vare sig stilistiskt, motiv-eller färgmässigt. Kanske blir det mera abstrakt framöver.
-  Jag har en väldigt snygg stil som många gillar. Den är gammeldags men fungerar bra i vår tid. Man känner igen min stil från foto och äldre film. Jag är född 1977, fast på artonhundratalet. Även om jag är barnslig kommer jag inte från den här världen. 



Hon är en gammal själ i en ung kropp.  
-
Jag känner att min själ vandrat från en annan. Jag är ingen nytänkare. Jag gör sånt jag sett . Jag tar ett steg framåt och två steg tillbaka. 
Hon gör teckningar och broderier också.
- Jag blev antagen till Konstakademin på teckningar, måleri och broderi, och det är det jag ägnat mig åt sedan dess. Jag tecknar bra. Det gäller att hålla linjen och att tänka på Egon Schiele. När jag broderar så använder jag saker som min gammelmormor haft.



Närmast ska hon vara med på en collageutställning på Galleri Bel `Art i Stockholm. - Och så ska jag jobba vidare med Lola. Ska hon fortsätta det destruktiva livet, eller blir det en skärpning?
 

BO BORG

 
 

091005
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst