Wilhelm Carlsson, regissör
Göteborgsoperan: Goya av Daniel Börtz
Libretto: Magnus Florin
Premiär 26/9

FRANCISCO GOYA - KONSTNÄRERNAS KONSTNÄR
 
När förnuftet sover skapas monster

 

 

Wilhelm Carlsson regisserar Daniel Börtz Goya på Göteborgsoperan, som en vandring inuti konstnärens själ, mellan hovlig briljans och demoniskt mörker, och med väldig humor.

Goya är utan tvivel en av tidernas största målare. Han levde mellan 1746 och 1828, och blev alltså drygt åttio år gammal. Han betraktas som modernismens föregångare, och kom under sista tredjedelen av sitt liv att ta sig an en tematik som rör de innersta nervtrådarna av det mänskliga livsvillkoret. Goya beskrev våldets natur så komplext, allmängiltigt och gåtfullt att hans verk fortsätter att gripa och ruska om oss än idag.

– Daniel Börtz musik är delvis atonal; en oerhört expressiv musik med väldig kraft och med en stark känsla för karaktärerna, som står mot Magnus Florins libretto, en text med en finstilt, finurlig och humoristisk lätthet. Det är en mycket berikande kombination. Föreställningen bygger inte på kronologi i vanlig bemärkelse, utan kommer mer att ses inifrån Goyas egen verklighet, berättar regissören Wilhelm Carlsson.

Idén till scensättningens tidigare titel, Den döves hus, kom ursprungligen från scenografen Lennart Mörk, som avled för ett par år sedan och som inte fick se sin idé förverkligad. Han utgick i sitt arbete från Goyas stora serie av märkligt starka, svarta målningar som konstnären målade på väggarna i sitt hem La Quinta del sordo, Den döves hus. Också Goya blev döv mot slutet av sitt liv, men en tidigare ägare gav huset dess namn. Målningarna var gjorda direkt på väggarna och togs senare ned. Numera finns de på Pradomuseet i Madrid.

Wilhelm Carlsson ser operan som ett slags vandring i Goyas hus, i människan Goya, inuti hans huvud och hjärta. Han spelas av Anders Larsson. Scenografen Lars-Åke Thessman har byggt en stor roterande tittskåpsscen, en Camera Obscura, spelbar och projicerbar från olika håll, och som dessutom monterar ned den fjärde väggen.

– Berättelsen är som ett planetarium, en demoniskt förträngd värld. I andra akten bjuder Goya, som en tivoliutropare, in publiken till husets svarta målningar, ”min Camera Obscura!” Då har han precis blivit släppt av inkvisitionen, som tillåtit honom att fly till Frankrike, till Bordeaux, säger Wilhelm Carlsson.

Goya kritiserade hårdhänt samhällets härskande klasser, i huvudsak de prästerliga, som han ansåg bära ansvaret för Spaniens efterblivenhet. De starka och skakande gravyrserierna Los caprichos och Los desastres de la guerra publicerades inte förrän senare och då i form av häften, men Goya blev ändå grundligt förhörd av inkvisitionsdomstolen.

Som genomgående berättare och observatör, med intim publikkontakt, vandrar Goyas husläkare Arieta längs rampen i en talad roll, spelad av Henric Holmberg. Han kommer ”för sent” till prologen och tvingas därför hämta upp skeendet först i scen 1. Rollkaraktären kryper ut ur scenens tid och rum med ett direkt tilltal till publiken, kikar upp som ur en lucka i tiden.

– I övrigt består rollistan av såväl furstar som fursteslickare, som statsmannen Godoy, (Mats Persson) en klättrare som inte alltid framstår i särskilt sympatisk dager. Också Jovellanos (Johan Schinkler) är en stor statsman. Spelets centralgestalt är, förutom huvudpersonen Goya, Hertiginnan av Alba, (Ann-Marie Backlund) som öppnar Goyas sinnen. Han går över en linje i sitt liv, in i en ny värld, en väg som han sedan följer under resten av sitt åttioåriga liv. Deras kärleksscen är i flera bemärkelser magisk, och inspirerar Goya att göra några av sina mest intensiva etsningar, Los desastres de la guerra, Krigets fasor. 

Det finns en väldig humor i föreställningen, också i Goyagestalten. Det är en person som går sin egen väg och behåller sig själv intakt, en varm människa som sprider sin hetta till hela föreställningen. Ibland har Goyas starka bilder getts tolkningen att demonerna jagat honom genom livet. Men forskningen visar snarare att han var en man som levde livets glada dagar och åt gott, långt ifrån någon deprimerad personlighet. Föreställningen pendlar ändå mellan mörkare stråk och humor, mellan en hovlig briljans och ett demoniskt mörker, säger Wilhelm Carlsson.

Det ansågs fint att bli porträtterad av Goya. Han hade en märklig förmåga att föra in en större personlighet i tidens annars strikta och följsamma porträttmåleri. I senare gravyrer och måleri tycks han ha vänt på förutsättningarna, berövat personerna all individualitet och maskerat dem med djuriskt demoniska uttryck.

– Annsofi Nyberg gör över 200 kostymer; de följer genomgående Goyas måleriska uttryck, i till exempel rokokomåleriets scener inne i staden. Vi arbetar med stark realism i kostymerna; personerna gör entré i porträttens kläder. Så småningom blir monstervärlden allt tydligare i kostymerna när föreställningen alltmer närmar sig Krigets fasor.

Ofta är operalibretton inte särskilt spännande men Magnus Florins text tillsammans med Daniel Börtz musik är verkligen något att bita i, både för mig och för publiken, skrattar Wilhelm Carlsson med omisskännlig entusiasm.

ANDERS THURESSON

 

 

 

 

 
 
 

091006
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst