Karin Granqvist
Målningar
Galleri 1
3-21/11

KATEDRALER AV FÄRGMUSIK

Karin Granqvist bygger målningarna arkitektoniskt


 

Först ser jag några färgsprakande granna målningar på bländvita dukar. Bara någon minut senare börjar jag upptäcka det märkvärdiga med Karin Granqvists måleri, att det utan att i sedvanlig mening vara föreställande ändå föreställer något vitalt. Att både färgernas tyngd och överraskande konstellationer och dess ibland näst intill kalligrafiska placering på duken, med pastost anbringade klangliga nyanser och med elegant och lekfull rytm, bygger formliga katedraler av färgmusik.

Man brukar tala om att orden blir kött - i Karin Granqvists måleri handlar det om färg.
– Efter att länge ha arbetat och strävat med måleriets ABC tycker jag mig äntligen ha börjat komma till C. Färgen har börjat kalva likt glaciärerna, jag har börjat bygga arbetet med måleriet mer arkitektoniskt. Musik och måleri ligger ju nära vartannat, säger hon.

 

Hon har sagt att hon försätter sig i ett förspråkligt tillstånd, att bilden fanns långt innan någon uttalade sig om att ordet var först, och att det i hennes konst helt och hållet handlar om att nå dit, att ur den blinda fläcken måla själva blindheten. Att det man försöker uttrycka och själva uttrycket blir ett.
Angående materian menar Karin Granqvist att det är en särskild njutning när en tjock pastos färg byter plats med tomrummet, eller när en utbredd kadmiumröd lägger sig längst bak. Färgen är ett mysterium, säger hon. Den tål ingen som helst beräkning. Knappt en intention. Man måste skala av sig all vilja, som en munk. Det går inte ens att bestämma vilka färger. Har man väl börjat med en färg eller ett streck blir det helt tyrann över vad som görs härnäst. Därför är det långsökt att slå sig för bröstet eller ta sig för pannan över att en målning blev si eller så. Oftast känner man sig dock helt misslyckad eftersom man har en aning om vad färgen skulle kunna göra. Om man ställde upp lite bättre.



– Jag menar bara att när jag inte längre håller på och banka på samma dörr – då börjar språket prata, en fåra rinner plötsligt till litet lättare. Numera har jag väldigt roligt, jag leker fram mina målningar. Det är lika spännande som att sitta på pass under älgjakten; man sitter där störtkoncentrerad och väntar på tolvtaggaren och så kommer det kanske en hare eller en räv.



– Jag gillar när man målar och får syn på någonting – en färgform eller konstellationer av färgformer – och det får en att minnas något man har glömt för länge sedan, så länge sedan att man inte hade något språk. Det blir stilla i hjärnan och allt är som en daggig myr. Kanske att en morkulla gnekar förbi. Men om det liknar någonting tar jag genast bort det, det blir för begränsande. Det skall vara som att titta ned i ett vatten. Eller som ingenting.

ANDERS THURESSON

 
 

071102
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst