Becke Hinnerson
Akvareller
Kulturhuset Vingen, Torslanda
10/10 - 1/11


ORDEN BLEV TILL SAND
 
Skagen - ett andra hem för Becke

 

Becke Hinnerson har på senare år mest målat akvareller från Skagen, ett ihärdigt arbete under skiftande väderförhållanden. Tidigt började han att intressera sig för konst; under uppväxten präglades han djupt av varierande konstnärliga uttryck, inte minst då han ofta var med på föräldrarnas konstrundor under helgerna. Familjen var släkt på håll med konstnären Carl Kylberg, en Amelin hängde bland andra konstnärers alster på hemmets väggar.

– Ja, konstrundorna gjorde mig verkligen väldigt nyfiken, säger Becke Hinnerson. Jag gick mycket på teater också, familjen hade abonnemang på Stadsteatern och jag såg så gott som allt som gavs. Bengt-Åke Bengtsson, Anders de Wahl och Per Oscarsson är skådespelare som jag minns väl. Redan när jag var tolv köpte jag oljefärger. Litet senare var jag på ett föredrag av Arne Stubelius om Åke Göransson och blev fascinerad. Då var jag nog fjorton, minns han.

Annars kan Becke knappast sägas vara särskilt okänd som en av staden Göteborgs swing och tradjazzmusikanter, nu sedan snart 40 år! Riverside Jazz Band tog under början av sextiotalet över efter hädangångna Landala Red Hot Stompers som tidigare alltid lirat under festerna i Göteborgs konstvärld.

– Jag började spela klarinett vid fjorton, skrattar Becke Hinnerson. Då hade jag redan spelat blockflöjt sedan nioårsåldern. Jag var ingen stjärna i skolan; det var väl närmast två år i varje klass som gällde. Jag hade inte riktigt tid med skolan, det fanns så många andra saker som var betydligt intressantare. Dit räknades både konsten, musiken och teatern. Jag tänkte länge att jag ville bli scenograf, jag gjorde också en scenografi till Hamlet på Studentteatern.

Flöjterna har dröjt sig kvar i Beckes musikuttryck; ofta kan man få njuta av hans drillande sopraninosolon, på ett synnerligen minimalt flöjtinstrument, i en eller annan svängig jazzlåt. Undertecknad som alltid har trott att det var en piccolaflöjt!

– Nejdå, säger Becke. Piccolaflöjten är större, mer lik en tvärflöjt. Dessutom är sopraninon stämd i F, vilket passar mycket bättre för jazz och blues, förklarar han.

– Jag halkade efter mer och mer i skolan och var tvungen att tenta av matten varje höst för att överhuvudtaget hänga med. Jag valde att söka mig till en folkhögskola i Leksand, det har jag aldrig ångrat. Där gick jag genom ett kunskapstest. En rolig lärare sa till mig att det här går ju inte, du är alldeles för avancerad i matematik, ler Becke Hinnerson.

– Vi fördjupade oss där på ett helt annat sätt i ämnen som livsåskådning och kultur och jag blev än mer inspirerad i att uttrycka mig konstnärligt. Jag minns att jag tyckte mig ha mognat rätt fort i förhållande till mina kamrater, när jag kom hem till Göteborg.

Direkt efteråt kom jag in på en engelsk konstskola i London, Camberwell School of Arts and Crafts, det var bara under en termin, men det var en viktig start för mig. Skolan hade klassiska konstnärer som William Morris som inspirationskällor. Jag hade tecknat mycket under en lång tid då jag kom in och kände starkt att det här var det jag skulle ägna mig åt, berättar Becke.

– Medan jag befann mig i London såg jag filmen Han som älskade livet, om van Gogh. Det var väl Kirk Douglas som spelade honom. Upplevelsen gav mig extra skjuts att söka Slöjdis som HDK kallades på den tiden. Jag sökte till reklam och grafisk formgivning men kom inte in, så jag gick ut och praktiserade under ett år. Sen kom jag in.

På den tiden arbetade man mycket mer i svartvitt i konsten, exempelvis med grafik. Roj Friberg och Folke Lind kan karakterisera tidens inriktning och Palle Nielsen i Danmark var en föregångare. Jag jobbade mycket med bokstäver och ord i mina tavlor, senare utvecklades detta till kartor över vidsträckta ögrupper i en fantasivärld, säger han.

Fiktiva kartor över en Drömmarnas arkipelag kunde de kanske kallas. Ibland gjorde jag kartor över andra, ofta klassiskt inspirerade, landskap, säger Becke Hinnerson. Ett textiltryck på hela 60 kvadratmeter av Drömmarnas arkipelag färdigställdes till Burgårdsskolans aula 1995.

– Sedan gick jag på Valand, men vi fick aldrig lära oss att måla akvarell; det är ett traditionellt misskänt uttryck, tidigare mestadels använt som skissverktyg inför oljemåleriets, betydligt högre rankade, konstuttryck. Litet senare bildade några av oss akvarellister föreningen AA – Anonyma Akvarellister, skrattar Becke.

Via bokstäverna, orden och kartorna hittade Becke Hinnerson så småningom till Skagens gräsbundna sandklitter. Innan dess hade han arbetat både med politiskt orienterad konst och med mer experimentella uttryck. Kanske kan man spåra ett samband mellan kalligrafins drivna formspråk, dess runda linjespel och hårstreck och hans näravlyssnade akvarellkonst, bland vindomsusade gräsruggar på Skagens behagfullt kuperade klitter. Bokformgivaren och bokstavskonstnären Erik Lindegren var en uppskattad lärare i kalligrafi på Slöjdis.

– Min äldre bror, Perra, var skeppare på Gratitude, vi seglade 1974 över till Skagen. Jag har alltid varit seglare, sedan barnsben, jag har själv sedan många år en grön bohuseka med röda sprisegel, Green Bird. Havskänslan i Skagen är unik; där får själen luft under vingarna, det är en liknande känsla på Nordkoster. Läsö är också fint men inte som Skagen.

– I Skagen ville jag undersöka om jag kunde ”måla av”, säger Becke. Jag tror möjligen att jag kan det litet bättre nu. Det händer ofta att jag gör en stor och en liten akvarell samma dag, den lilla gör jag medan den stora torkar, jag brukar sitta med akvarellarken där inne bland klitterna och måla, tillägger han.   

Skagen har blivit som ett andra hem för mig. Dagarna där handlar bara om ljus, vatten, vatten och pigment, ler Becke Hinnerson.

ANDERS THURESSON

                     

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                              

 

 

 

 

 

091014
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst