Gun-Britt Holmgren Ivstedt
Skulpturer
Galleri En Trappa Ner
10-25 oktober


UTTRYCKER SIG KÄNSLIGT I ETT HÅRT MATERIAL
Gun-Britt Holmgren Ivstedt älskar patinan i brons

 
Gun-Britt Holmgren Ivstedt gör bara bronsskulpturer.
‒ Det är det material jag älskar mest av allt. Dels på grund av glansen, dels för att man kan patinera på olika sätt, säger hon.

‒ Jag kan få det brunt, grönt och som här i en gråare ton, vilket gör det levande.
Hon gör förlagan i vax.
‒ När jag gjuter är det så att jag nästan får med fingeravtrycken. Det blir känsligt även om det är ett tufft och hårt material. Det har en hållbarhet på flera tusen år.
Hon jobbar ofta med människor som motiv.
‒ En period efter att jag föll av en häst låg jag skadad i ett år. Jag bearbetade det omedvetet och gjorde bara hästar.
Hon hade egna hästar på den tiden.
‒ Men det tänkte jag inte på då. Det är ofta saker som sker som ger en känsla och sätter spår i skapandet.

Trollbunden

Trollbunden kallar hon en av sina skulpturer.
‒ Det handlar om känslan av att man är fast i någonting när man letar efter något annat. Jag går ofta på en inre känsla av hur tillvaron är.
Det finns en rysk klang över några skulpturer.
‒ Jag har en vän som är gift med en ryska, Jelena som är företagare i antikbranschen. Jag tycker mycket om henne.
En staty kallar hon Babuschka.
Det ryska draget är lite elegant och ändå urbant. Vad som händer i Ryssland i dag innebär en otrolig frammarsch.
Ur aska kallar hon en skulptur med en figur som kryper upp ur en skorsten.
‒ Ibland när det är jobbiga perioder i livet blir det så här. Jag haft mycket problem med mina föräldrar i flera års tid. När det är över är det som att komma ur ett mörker och se att det finns något mer. Glädje. Då kommer de känslorna tillbaka.

Badkruka

En skulptur, Badkruka tillägnar hon sin man Bengt. Men man ser inga ansiksdrag i hennes bronsfigurer.
‒ Jag är mer intresserad av rörelser och lutningar. Det är inte så jätteviktigt hur de ser ut.
Ömhet kallar hon en figur som sitter och håller en liten hund.
‒ Vänner till mig satt modell. Många lever som singel. Egentligen borde man ha stora kramgrupper. Människor behöver känna på varandra och vara kära i varandra och visa lite ömhet, tycker Gun-Britt Holmgren Ivstedt.
Hon bor i Kråkered utanför Borås.
‒ Vi köpte en gammal IOGT-lokal på 1980-talet. Maken är också konstnär och vi letade efter en större lokal som vi kunde vara och jobba i. Det var väldigt bra ett tag, vi samsades i samlingssalen.
‒ Men eftersom han målar och jag arbetar i gips och lera tyckte han jag skulle hålla till i uthuset.

JAN BERGMAN

 

 
 

091024
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst