Martin Wickström
"Laura and the Twins"
Målningar
Galleri Aveny
24/10 - 15/11

HUSFASADER BLIR MÅLARDUKAR
 
Martin Wickström hämtar ofta motiv ur filmens värld
 

I Martin Wickströms bildvärld förhåller sig ständigt myten till både filmens verklighet och till den verklighet vi upplever runt omkring oss. Målningarna uppmanar, bildligt talat, betraktaren till dialog. Oblygt tycks de dra vår nyfiket undersökande blick in i sina kritiskt granskande perspektiv. Här finns en del att upptäcka, igen och igen, av hans, oftast, djärva lek med form och färg. Ett språk inuti språket, någonting utöver och vid sidan av vad man faktiskt ser, pockar på ens uppmärksamhet.

– Jag samlar till exempel på hus som jag tycker om, berättar han apropå en centralt placerad målning av ett sådant, på vars vitputsade vägg skuggorna och silhuetterna av omgivande träd och buskar projicerats av starkt dagsljus. Jag fotograferar otroligt mycket, rätar upp bilderna i datorn och låter dem vila tills jag hittar en plats för något av motiven i en målning.

När jag säger att jag tycker att bildens djupperspektiv förstärker känslan av främlingskap, skakar Martin Wickström lätt på huvudet.

– Det är inget som jag har tänkt på. Fasaderna fungerar som en duk. Putsen tar emot färger och former på sitt eget sätt medan fönsterglaset både reflekterar ljuset och låter ana någon eller något där innanför. Men visst är huset en främmande fågel, ler han.

– Man känner sig som en voyeur, skrattar han, när man smyger med en kamera inne bland buskarna utanför ett hus för att hitta en bra bildvinkel. En gång kom en man ut och frågade vad jag egentligen höll på med. Det var nog knappt han trodde mig när jag berättade att jag är konstnär.

Det där främlingskapet finns ännu starkare, eller i varje fall på ett helt annat vis i de svartvita bilder han målat utifrån kriminalfoton från autentiska brottsplatser på amerikanskt 40-tal. I det nattliga ljuset invid en öppen bildörr anas en person med något slags undersökande verktyg i handen.

Filmens mytologiskt präglade skönhetsideal och obskyra mystik speglas i flera av hans målningar. Till exempel har han avbildat en skådespelare vars roll just, per telefon, får reda på att hans älskade man har omkommit. Filmen är Brookback Mountain, mannen som lyssnar till meddelandet i telefonluren är skådespelaren Heath Ledger.

– Sedan målningen gjordes har också skådespelaren avlidit. Det ger ett slags svindlande dubbelverkan åt bildens verklighetskänsla, säger Martin Wickström.

Utställningstiteln är ”Laura and the Twins”. Varför då?

– Jag är nog ganska mycket lockad av att mystifiera, skrattar han. Nej. Men jag har faktiskt en målning här som på sitt eget lilla sätt föreställer Kennedysystrarna på promenad med modern Laura. Men själva sammanhanget mellan målningens omgivande bilder skapar något helt och hållet annat än vad som skulle varit fallet om denna målning hängts ensamt, förklarar Martin Wickström.

Tveklöst. Han odlar ett slags rebustänkande som retar sinnesförnimmelserna och på så vis ständigt producerar nya associationer av de mest oväntade slag. Två helt identiska (?) porträtt av en och samma kvinna bredvid varandra har han kallat ”Breakfast with Mary 1 och 2”, inspirerad av den frukost som just den legendariska New York-galleristen Mary Boone en morgon inbjudit honom till.

Han reser mycket. Nyligen var han i Japan och inspirerades till en annorlunda målning av en husfasad, omgiven av rosa körsbärsblom.

– Här har jag för en gångs skull snedställt fasaden, vet egentligen inte riktigt varför, bara att det stämde med något jag kände när jag målade. I målningens nedre mörka del har jag lagt till ett kriminalfotoliknande stämningsläge där man inte anar vad bildens hand eller de utspärrade fingrarna egentligen sysslar med, ler Martin Wickström.

En glassigt målad reklamskylt betitlad ”Vegas” är utskuren ur en träskiva på ett sådant sätt att betraktaren nog måste vara en ytterst medveten konstvetare för att upptäcka dess inneboende, med Martin Wickströms retfulla blick besläktade, fördolda hemlighet: dess skurna linjespel är hämtat från en målning ur Goyas starka serie av svarta målningar, Los Desastres de la guerra, Krigets fasor. Kanske också något litet typiskt för hans underskruvade samhällskritik?

– Jag jobbar väldigt mycket både med konstreferenser och med filmreferenser, ibland vet jag inte varifrån de kommer; jag har bara fastnat för dem och känner tydligt att jag någon gång kommer att få användning för dem. Det är lika omöjligt att förklara som hur associationer uppstår. Men det brukar för det mesta stämma.

ANDERS THURESSON


 

 

 

 

 

 

  

        

 

 

 

 

 

091025
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst