Jörgen HM Byström
Målningar
Ny bok: Koster - skisser
tillsammans med Arvid Möller
Galerie Oijens
31/10 - 15/11



VILL HA ORDNING I SINA BILDER
 
Jörgen HM Byströms måleri i ny bok om Koster
 

– I mina målningar spelar motivet inte huvudrollen. Huvudsaken är det måleriska, motivet kommer i andra hand. Villkoret för att jag helt och hållet ska kunna stå för en bild är att den är måleriskt bra, helt bortsett från motivet, säger Jörgen HM Byström.

– Jag försöker ge ett slags dubbelklang i bilderna, av ett yttre och ett inre landskap, mest det inre. Landskapet och ljuset inuti mig, dessa två element sätter igång mig; de är både en utmaning och ett stöd. Bilderna uppstår - i bästa fall - som en syntes mellan verklighet och dröm.

Hugade spekulanter kan den här gången, för en ovanligt hyfsad penning, plocka med sig en eller annan av Jörgen Byströms aktuella målningar hem. Norske journalisten Arvid Möller, vars arbete avsatt en lång rad konstnärsintervjuer har, lyckligtvis, tjatat till sig ett snack om konst och om årstidernas skiftningar på Koster. Öns eller, rättare sagt, öarnas mjukslipade former har satt sina spår i de två öbornas erfarenhet och konstspråkliga gestaltning. Den ene med färg, den andre med ordens valörer, båda vägande medlen på guldvåg. Det har blivit en vacker bok där läsaren kan vaggas till ro, men inte endast till ro, av livets och konstens evigt upprepade frågeställningar.

– Arvid har legat på mig i flera år och nu har vi gått och samtalat med varandra om Koster under ett års tid. Han kommer från Lillehammer, han har sedan länge ett hus på Koster så vi brukar träffa på varandra då och då. Boken finns också att köpa i en bibliofilupplaga med 100 originalbilder, berättar Jörgen Byström.

 – Jag kan väl säga att det här med det marina kommer av sig själv. Jag bor på Koster, har ateljé där, är där 90 procent av året och det är där jag trivs bäst. Huset står ute i naturen, där finns ett helt annat ljus och jag kan fritt arbeta med figurer och landskap. Figurer som smälter samman med landskap och tvärtom. Men jag gör aldrig en bild direkt från en plats; intrycken av mina besök samlar sig i mig i ateljén. Sedan blir uttrycket därefter, inte minst på grund av mina grundläggande och utvecklade erfarenheter av att måla. Lennart Rodhe var en av mina viktigaste lärare och en förgrundsgestalt, säger Jörgen Byström.

Så fort jag öppnar galleridörren känns målningarnas förändrade färgskala inpå huden. Är verkligen havet och Kosteröarnas landskap så särpräglat belyst att färgspelet i Jörgen HM Byströms senaste målningar förlänats så annorlunda hierarkier! Men här handlar det inte bara om en nyordning av färger och former. I några målningar varierar han också ett favoritmotiv, Leda och Svanen. En av dem låter penseldragens böljande linjespel leka det älskande paret så tätt intill varandra i famntagets sammansmältning, att de blivit ett intill förblandning och förväxling.

– Du måste närmast vara förälskad i motivet om du ska få ut något av det rent konstnärligt, säger Jörgen Byström. Först när jag är hopplöst ”förälskad” kan jag hoppas på att nå fram till betraktaren. När jag kommer igång med att måla är det som att måleriet tar över. Då tar det över helt och hållet, jag blir fullständigt underordnad. Då har jag ingen aning om vart jag är på väg, anar inte hur resultatet kommer att bli.

 

I en annan målning ligger en ensam fjäder kvar likt ett visitkort efter svanens kärleksbesök. Annars kan samma slags sinnliga sällskap bildas mellan kustlinjens mjukhet och hällekarets årtusenden av idogt formslipande småstenar. Där låter konstnären kvinnlighetens mytologiskt hävdvunna linjespel, lika nonchalant som någonsin Köpenhamns lille havfrue, utsmycka något av norra Bohuskustens ymnigt förekommande ”hällekar”.

 – Gubbarna brukade bada där förr i tiden, ler Jörgen Byström. Bara av med kalsingarna och så ned i något av strandkantens alggröna, grunt halvfyllda badkar, alla behagligt uppvärmda till perfekt temperatur, lätt svalkade av skvättar från stadigt inrullande vågor. De torkar ut om sommaren. Då blir färgerna intensivt vackra, från det svartaste svarta till nästan fosforaktiga nyanser. På vintern fylls de av snö och is. Också då liknar hällekarens mjuka formspråk en kvinnotorso; i mina ögon blir de till avtryck av kvinnokroppen, som människorna hade blivit formade här ute i Kosters klipplandskap.

Jörgens landskapsmåleri lånar ofta form från kvinnan, från ett perfektionistiskt formfulländat linjespel som retfullt leker tafatt med betraktarens sökande blick. Bilderna talar inte sällan i rebusens form. Perspektivet, horisonternas rytmiskt glidande placeringar, speglas i vikarnas vatten. Bildens knivskarpa element, utvecklas ur mångfaldigt lockande ingångar, till alltmer komplext sammanfallande tolkningar. Med närmast dansant penselkalligrafi avsätter målaren sina ikonografiskt svävande formenergier. Båtarnas segel, fyrar, båkar, öarnas råa, vattenslipade sten, framträder med klarögt utskuren kontrastverkan.

– Jag vill ha ordning i mina bilder, ler Jörgen Byström. Alltsedan jag var till sjöss under ungdomsåren har horisonten alltid spelat en stor roll för mig, jag har hela tiden haft den för ögonen som ett slags trygghet i tillvaron.

ANDERS THURESSON

                       

 

  

 

 

  

 

]
 

 

091103
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst