Guys and
Dolls
Göteborgsoperan
24/10-28/3


FLÄRD FRÅN BROADWAY
  

Anna-Maria Hallgarn i musikal

med lyckligt slut
 


I
det djupnande hös
tmörkret tar Göteborgsoperan med publiken till nattklubbslivet och spelarmiljöer på Manhattan i New York under det glada 1950-talet i uppsättningen av den klassiska musikalen Guys and Dolls.

‒ Vi ska bjuda på lite flärd. Jag hoppas publiken får en vitamintopp, säger Anna-Maria Hallgarn som gör rollen som nattklubbssångerskan Adelaide, The Leading Lady på nattklubben The Hot Box, belägen på Broadway men kanske mitt i den hetaste delen av nöjesgatan.
‒  Hon har varit där länge och är inte ung längre. Det hon jobbar på är att få sin fästman sedan 14 år att gifta sig med henne. Hon längtar till bilden av hemmafru med barn, tapeter, bokstöd och en liten katt.


Foto: Mats Bäcker

Hennes fästman, spelaren och småfifflaren Nathan Detroit, görs av Erik Gulbransson, som Adelaide beskriver som ”en ursöt kortvuxen pajsare med en liten ölmage”.
Att vara ständigt förkyld är hennes öde.
Det är psykosomatiskt.
Hon har läst en bok om psykologi och tror att en kvinna som inte gifter sig blir förkyld. 
Anna-Maria Hallgarn hade inte sett musikalen tidigare och har spelat andra sorts roller, bland annat Maria Magdalena de sista tio gångerna mot Ola Salo i musikalen Jesus Christ Superstar i Malmö och Kharmen på Göteborgoperan. Men tycker uppgiften är ”jättekul”.

Regissör Hans Bergströms uppsättning ligger nära originalet.
‒ Det har varit en väldigt lustfylld repetitionsperiod och jag är väldigt förtjust i Adelaide. Det är nuet som gäller, hon går inte på djupet så mycket, sitter inte och grottar ner sig, säger mezzosopranen
om sin rollfigur.
‒ Hon är ganska rationell. Inte världens smartaste tjej
.


Foto: Mats Bäcker

En stor del av handlingen utspelas i spelarmiljön där storspelaren Sky Masterson, görs av Timo
Nieminen, kommer till stan och möter frälsni
ngssoldaten Sarah Brown, som spelas av Evelyn Jons.
‒ Det är en underhållande musikal med 1950-talets underbara storbandsjazz. Det är en liten bagatellstory och det handlar mycket om att hitta spelsätt, humor och svänget i det. Mycket temposväng och
rätt glamoröst, sammanfattar Anna-Maria Hallgarn.
‒ Det är fantastisk scenografi och kläder, lite åt seriefigurshållet. I Hot Box-numren ä
r det framförallt läckra tjejer.



Det långvariga förhållande hennes rollfigur är inblandad i ställs inför en kris.
Han ljuger en gång för mycket. De småljuger för varandra hela tiden. Men det härliga är att det är ett lyckligt slut.
Det är en optimistisk musikal.
Slutsatsen är att man ska gifta sig först och sedan försöka ändra på sin partner.
‒ Av egen erfarenhet tror jag inte att det det funkar. Men de tror det.

Scenografin ska ge känslan av 42nd Street och 5th Avenue. Har du varit där?
‒ Ja. Första gången var när jag bodde i Massachusetts i USA ett år i slutet av 1980-talet och reste dit med en greyhoundbuss
. Manhattan är en egen värld i sig. Allt fanns inom ett litet område. Det är storslaget och koncentrerat, säger Anna-Maria Hallgarn.
Det var diamantprydda damer och tiggare och dessa höga hus. Jag kände att några dagar kan jag klara men jag skulle inte kunna bo så där. Man har inte ryggen fri någonstans. Men jag blev fascinerad.



Hon kom tillbaka med maken
Ulric, musiker som senast spelat med Robert Broberg, och barnen Vilmer och Corinne sensommaren för två år sedan och kände samma fascination
över blandningen av klasser och stilar.
Däremellan hade hon under en period turnerat som sångerska med en svenskättad pianist i svenskbygderna i Minnesota.
Anna-Maria Hallgarn utbildades vid Balettakademien i Göteborg, klar 1995. Bland alla skoluppsättningar hon medverkade i fanns musikalerna Pippin, Nunsens och Beehive som gick vidare till restaurang Trägårn.
Hon är uppvuxen som ett av fyra syskon på en bondgård i Orrviken
i Jämtland.
Fantastiskt vackert med Storsjön och Oviksfjällen, mäktigt att se varje gång jag kommer hem. Jag tror det där att jag vill ha ryggen fri kommer från det. Nu bor jag i lägenhet innerstan
i Stockholm men tar mig lätt ut.
Musiken kom inte hemifrån men hon var i kyrkan och sjöng hela tiden som flicka och var med i barnkör och julspel.
Hennes föräldrar sysslade inte med musik men satte inte upp några hinder.
‒ Jag har aldrig behövt försvara mina val.

JAN BERGMAN

 
 

091105
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst