Per Sandberg, Olivia i
Trettondagsafton av
William Shakespeare, i
regi av Stefan Metz
Göteborgs Stadsteater, Stora scen
Spelas t o m 22/11


ROSENRÖD PASSION PÅ LIV OCH DÖD
 
Per Sandberg utmanar sig själv

 

När Per Sandberg står på Stadsteaterns stora scen som Olivia, i Stefan Metz bejublade och kritikerrosade föreställning Trettondagsafton, händer det med all säkerhet en hel del saker i publikens medvetande. Kanske tror man under några av de första minuterna att han söker parodiera det queera draget hos en transvestit. Men det varar inte länge; strax finner man sig omilt indragen i hennes, den rosenrött, blint förälskade, Olivias, turbulenta känsloliv.

Hennes vida kjol färgas i allt djupare rött under spelets gång, från att ha varit svart av sorg i pjäsens början.

– Vi tänkte att allt ju inte behöver vara så upphängt på kön. Förr, på Shakespeares tid, under 1600-talet, spelade män alla roller, det var så det var, ingen tyckte det var något konstigt med det. Redan i Shakespeares originalpjäs bygger intrigen på förväxlingar av könen. Regissören Stefan Metz ville undersöka om det gick att skruva åt det hela ytterligare. Min roll, Olivia, är passionerat förälskad i Viola, det är en passion på liv och död, säger Per Sandberg.

– Jag var rätt osäker i början innan jag hittade min djupa passion. Korpulent gubbe, 70 plus, skrattar han. Nej, jag är fyrtiosju, men det kan ju kännas så inför att arbeta med en sådan här roll. Det gäller verkligen att inte försöka finna några svar inom den typen av ramar.

I en scen tror sig Olivia grymt sviken, på grund av ett, milt uttryckt tvetydigt, missförstånd i kärlekskarusellens komplexitet. Hon sjunker ned mot golvet i en sorg så massivt svåruthärdlig att tiden upphör. Det är inte bara undertecknad som får tårar i ögonen. Känner han publikens andlöshet i ett sådant ögonblick?

– Javisst, säger han. Den känns inpå huden, och verkligt spännande var det att spela pjäsen för skolungdomar. De köper ju inte alltid lika lätt det här med föreställningens könsöverskridande lekar. Snarare är de väldigt noggranna med att bevaka sin könsidentitet. Men just i den scenen kapitulerar de. Då känner jag att jag har lyckats öppna mitt hjärta och publiken får något vida större än bara ironi, ler Per Sandberg milt.

Spelets lättsamma lek med könsidentiteter ger inte bara Olivias roll en extra dimension. Alla pjäsens roller både djupnar och expanderar, inte minst de mansroller som spelas av kvinnliga skådespelare, som exempelvis Tobias Rap och Andreas Blek af Nosen som spelas av Carina M Johansson och Viktoria Olmarker. Har ensemblen arbetat mycket med masker och peruk?

– Vi hade två veckors workshop med mask och kostym och lade på mycket peruker och smink. Jag har haft alla möjliga peruker, från Marilyn Monroe till mer yviga sorter, skrattar Per Sandberg. Men senare lade vi ned mycket jobb på att ta ned det och plocka bort mer och mer av yttre medel. Vi kom fram till att vi ville vara oss själva; det var en intressant process där man verkligen fick syn på sig själv. Nu har jag mitt eget hår, det ska bara lockas litet grand i sminket, ler Per Sandberg.

– Det är kul ibland med stora uttryck, men här har det blivit avskalat. Scenografin är ju nästan modernistisk, säger han. Stefan är en fantastisk regissör att jobba med. Han söker irrationella och spännande uttryck i alla rollerna. Det ligger en stor utmaning i att arbeta så här. På scenen kan man kasta sig ut och bli sedd, inte minst av sig själv. Det är litet det som är sporten, att se hur djupt, hur långt in man kan gå i rollen. Hos Shakespeare finns det mycket i texten; sinnrikt skrivet och skrivet för scenen. Egentligen ligger allt i texten. Den är bearbetad och nedstruken så att man som skådespelare kan vila i en nutidskänsla. En språngbräda som det är fantastiskt att ta avstamp ifrån.

Fastän Per Sandberg är uppvuxen i Göteborg, i Angered och i Hammarkullen, har han blivit kvar i Stockholm, efter att ha gått på scenskolan där. I varje fall tills nu.

– Jag var på ett möte med teaterns konstnärliga ledare, Anna Takanen, och regissören Stefan Metz. Anna har jag jobbat med tidigare när hon var regissör och skådespelare på Stockholms Stadsteater, där jag arbetar i teaterns fasta ensemble. Stefan hade inte sett mig innan men det stämde bra mellan oss. Nu passar det mig bra i livet att möta en ny ensemble, att få nytt blod i mig själv. Jag har jobbat så länge på ett och samma ställe, främst med Unga Klara. Det har varit väldigt, väldigt roligt, men nu känns det bra och naturligt att pröva något nytt, förklarar Per Sandberg.

På nyåret börjar jag repetera Hantverkarna av Line Knutsen här på Göteborgs Stadsteater. Pjäsen är en fars om ett par som bor i en villa. De har anlitat hantverkare som inte lyckas bli färdiga med sitt arbete, de kommer inte därifrån. Så de blir litet besvärliga för det här paret. Det är en av de nya pjäser som spelas just nu, litet överallt i landet, berättar han innan han går till sin loge och förberedelserna inför kvällens föreställning.

ANDERS THURESSON

   

 

 

 


 

 

091108
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst