Claes Hylinger, författare
Ny roman: utan ärende
Albert Bonniers Förlag

SPEGLAR HANS EGNA ÖDEN OCH ÄVENTYR
 
I Istanbul träffade vi människor man normalt aldrig träffar

 

Zenit träffar Claes Hylinger på anrika Kometen, för ett samtal om författarens nya roman, ”utan ärende”, som utkommer under senhösten. Det har gått tre år sedan Hylingers förra, ”Hotell Erfarenheten ”utkom, den nya är med stor säkerhet lika hett efterlängtad av hans många och trogna läsare.

Vi beställer varsitt glas vitt och jag frågar: Men vad är det då för ärende som saknas?

– Kanske är boken en beskrivning av att ju mindre ärende man har desto mer kan man få uträttat, ler Claes Hylinger med en oefterhärmligt eftersinnande glimt i ögat.

Jag skulle kunna berätta en gammal historia, säger han. Den om stockholmaren som på sin semester tog sig för att bestiga Kebnekaise. När han kommit ned gick han, uppfylld av sin bedrift fram och berättade allt för en same som satt på en bänk. Samen plirade mot honom utan att säga ett ord.  Stockholmaren besinnade sig då och sa: – Ja, farbror har väl varit uppe på Kebnekaises topp många gånger? – Nej, sa samen. Aldrig. – Det var egendomligt, säger stockholmaren. Hur kommer det sig? – Har int’ haft ärende.

– Jag har redan fått många sådana frågor – innan boken ens hunnit komma ut – om varför den heter ”utan ärende”, och vad jag menar med det. Och det hade jag förstås tänkt att läsaren skulle fundera ut själv. Men jag kan väl säga att den som färdas utan ärende utvecklar en särskild uppmärksamhet, ett särskilt sinnestillstånd.

Den som har ett ärende är målmedveten och aktiv och uppfattar det han behöver uppfatta för att uträtta sitt ärende. Inget ont i det, men jag föredrar den fridfulla koncentrationen hos den som är utan ärende, säger Claes Hylinger.

– Jag har arbetat intensivt det senaste året med boken och nu kommer den ut, 175 sidor, i samma fina lilla format som tidigare. En liten tegelsten.

På frågan om han känner sig nöjd med boken svarar han sakligt, med det spjuveraktiga leendet på lur i ögonvrårna: 

– Omslag och inlaga är bra.

Konstnären Lennart Aschenbrenner har gjort omslaget, så som med alla Claes Hylingers romaner. Den här, menar författaren, är nog ännu mer självbiografisk än min förra bok; till och med sambon Elisabeth är med, och på mer än ett hörn, under berättelsens vindlande, geografiskt vidsträckta, resa.

– ”utan ärende” är ett slags fortsättning på Hotell Erfarenheten, som kom för tre år sedan. Den nya är mer sammanhängande och det finns en klar linje mellan de båda. ”utan ärende” speglar mina egna öden och äventyr. Jag är jag och Elisabeth är Elisabeth. Vi var nyligen i Istanbul, där vår berättelse tar sin början. Vi träffade en vän som jobbar där och som på hemliga vägar tog oss med till platser dit man annars aldrig kommer, bland annat besökte vi en dervishloge.

– Egentligen börjar det i familjen Perssons kök i Malmö. Jag berättade Nasruddinhistorier där, bland åhörarna fanns Tord. Han välkomnade oss till Istanbul; vi träffade människor där som man normalt inte träffar.

Boken har ett budskap men inget ärende – inte i den meningen att den försöker övertyga någon om något. Inte heller försöker den omvända någon, inte imponera på någon, bara berätta om sådant som författaren själv har satt värde på och som han tror ska kunna intressera andra också. Ganska elementärt alltså, menar Claes Hylinger.

– Sedan, i bokens nästa avdelning, tar jag med läsaren till Patafysiska kollegiet i Paris. Men först reser vi till London – man kan väl säga att det är en reseberättelse - men det är förstås inte möjligt att berätta om alla spår.

Göte Andersson träffade läsaren redan i Kvällarna på Pärlan. När vi åkte till Istanbul hade han varit död i tio år. Han jobbade på SAS och reste mycket. Men det händer var och varannan gång när jag reser, vid incheckningen, att jag får frågan från personalen: Det var väl du som kände Göte Andersson!

Detta kan också vara en beskrivning av bokens många plan, hur olika resor och platser står i kontakt med varandra, om hur ens minnen formas, säger Claes Hylinger litet allvarligare. Aschenbrenner lyckades faktiskt gestalta Göte Andersson på omslaget utan att någonsin ha mött honom.

– Med tanke på dess digra innehåll är den inte särskilt tjock, tillägger han nu och ler igen.

– I London finns en viktig avdelning i boken. Där intervjuar jag Sir Wilfred Thesiger, den siste av världens mer kända upptäcktsresande. Han reste under långa tider med beduinerna och skrev en berömd reseskildring, Arabian Sands. Jag hälsade på honom på ett ålderdomshem 2002. Ett och ett halvt år senare dog han.

Det jag berättat är förstås bara en mycket liten del av rikedomen i den här boken, framhåller Claes Hylinger och smuttar litet grand på vinet.

Men konstigt nog är inte någon av hans, hittills tolv, böcker ännu översatta till andra språk eller producerade som ljudböcker.

– Det är skandal, skriv det! Det händer absolut ingenting, det är som att slå näven i bomull! Problemet är att förlaget (Bonniers) är för stort, det är för långt mellan avdelningarna, och de förstår inte varandra. Man når inte fram, avslutar Claes Hylinger.

ANDERS THURESSON

 

 

 

 

 

 

 

 

091109
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst