Lasse Beischer - 123 Schtunk!
Onkel Vanja av Anton Tjechov
Turnerar i Västra Götaland
Till Pustervik 9/12 - 13/12


SÖKER DEN RIKTIGT FARLIGA BALANSGÅNGEN
 
Lasse Beischer älskar mötet med publiken
 

 123 Schtunk! är commediateatergruppen som alltid, i slutet av en lång skolteaterturné, anländer till Göteborg i mitten av december. På Pustervik ger de sin förväntansfulla publik allt, i ett knippe, mestadels helt utsålda, hus. Besökarna är för det mesta en kunnig, tillika entusiastisk, stadigt expanderande, grupp som för säkerhets skull alltid beställt biljetter i god tid. Inte sällan vallfärdar de i horder till teaterns numera legendariska och, för det mesta, mycket underhållande, föreställningar.

Hur gick det till när 123 Schtunk bildades?

– Det låter som en saga men det är faktiskt sant. Josefin Andersson och jag ville inte sluta med commedia när Teater Halland ville lägga ned den. Då valde vi att starta eget. Sedan råkade vi träffa en man i finanssvängen som ville hjälpa oss. Han hade varit med i tsunamin och klarat sig, hela hans familj hade klarat sig. Han ville bjuda oss på detta. Vi var uppe på ett flådigt kontor vid Stureplan och gick igenom en massa frågor om varför vi ville göra det här.

Han var överförtjust i våra föreställningar och i vårt arbetssätt och ville att vi skulle fortsätta. Dessutom var han oerhört intresserad av att skapa lönsamhet i vårt projekt; hela situationen var en otrolig kick för mig. Det var ur rätt hårda förhandlingar med företaget som namnet 1 2 3 Schtunk! föddes. Namnet nästan provocerades fram, men innan dess hette vi ju Commedia Produktions AB, skrattar Lasse Beischer.

Hur går det till när ni förbereder era föreställningar?

– Till skillnad från många andra i teatervärlden lusläser vi recensioner när vi börjar inför sommaren. Vi stryker och ändrar; det är viktigt för att hitta bottnen och rytmen i en föreställning. Den där, riktigt farliga, balansgången som vi vill utsätta oss själva och publiken för, finns sällan där på premiären. Det gäller att hitta ned i just teaterns urkraft, den finns inte i något annat medium; den är helt unik.

Vi ville göra något annat än Shakespeare den här gången. Vi funderade på Molière, men problemet med honom är att han är rolig. Det måste ju vara litet tråkigt och sorgligt för att clownen ska fungera. Detta finns i rikligt mängd hos Tjechov, vi diskuterade hans dramatik och bestämde oss rätt omgående för Onkel Vanja. Nu har vi börjat hitta nycklarna och vet mer om hur vi ska använda oss av dramats brytpunkter. Vi har också fört in mycket musik för att lugna ned spelet litet, berättar Lasse Beischer.

Schtunks ”aficionados” sätter sig alltid längst fram. Hur förhåller ni er till dem?

– Vi har lärt oss att spela över dem; det är bara att lägga spelriktningen ovanför eller bakom det här gänget. Numera är vi otroligt skickliga på att känna in hur publiken mår; det är förstås A och O i all teater, men kanske inte minst för oss, med vår kontaktskapande spelstil, ler han.

Tidigt i arbetet handlade det mycket om vilken roll som passar vilken clown, att vi som grupp hittar rätt funktion. Henri Koko, till exempel, hade svårt att hitta rätt till en början, men nu är han på plats i rollen. Sedan är det förstås oerhört viktigt hur man börjar en föreställning. Vi experimenterade länge med tre olika starter, nu har vi bara en. På grund av ett par recensioner kom vi på hur vi skulle göra; vi blixtinkallade ett möte och ändrade på vissa saker.

Men vad händer sedan? På scenen?

– Mötet med publiken är som ett kärleksmöte. Varje kväll gäller det att först ta det försiktigt och sedan lägga på mer och mer. Man måste vara med från början själv, det är som att spela fotboll. Man vet hur man gör, men man vet inte hur det går; det gäller att hitta gunget innan man kan ge sig ut. Vår spelform är ju anonym, även om man lämnar ut sig själv också med en mask. Som clown har man ett jobb att utveckla, till skillnad från en rollgestaltning i vanlig inrepeterad teater. Det är ett slags utåtriktad anonymitet där man måste visa om man gör fel. Jag älskar den balansgången. Kärleken måste hela tiden finnas där i allt vi gör, i vad vi berättar om mänskliga beteenden som vi visar upp och gör roligt eller sorgligt, säger Lasse Beischer.

– När vi gjorde Richard III fanns en scen där vi frågade publiken vad vi skulle göra med en av dramats personer som hade gjort bort sig. Vi gav dem ett val där alternativet halshuggning fanns med. Och det visade sig inte alls ovanligt i stundens hetta att reagera med ett: ”Hugg huvudet av honom!”. Det finns alltid en livgivande osäkerhet om hur publiken är. Den som yttrar sig kunde vara en präst eller en taxichaufför; det händer ju en hel del i publikens medvetande under en föreställning.

Vad händer just nu i er föreställning?

– I Onkel Vanja letar vi nu efter den sortens nycklar. Men det är roligt också att spela på frågan om hur vi ska göra, att låta publiken vara med på resan. Om den är med oss kan vi alla vara lika dåliga, vi kan göra alla upptänkliga fel. Den står ändå för psykologin, det är det som är det roliga och det berör mig enormt. Det är vad jag förväntar mig av mötet. Alla där ute i bänkarna har sitt eget kaos att bära, i vårt möte kopplar vi oss samman med dramats eviga problemställningar. Men du har också ett lika evigt återkommande problem att tampas med. Du kan stå där på scenen och känna jättemycket. Men man frågar sig ständigt hur det ska gå fram, säger Lasse Beischer.

ANDERS THURESSON

 

 

 

 

 

 

 
 
 

091111
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst