Monica Ågren
visar bilder i blandteknik
Galleri Floras Rike
Göteborgs botaniska trädgård
5/12 - 17/1



HÖSTASTERNS KRONBLAD BILDAR ÖSTERLÄNDSK KALLIGRAFI
 
Monica Ågren arbetar med en jordbunden sinnlighet

 

Vernissagekortets bild av tallkottens frön är på flera sätt kongenial med utställningens helhet. Alldeles bredvid det ramade originalverket, hänger vittallens stora moderkotte från en spik i ett julrött band. Dess genomskinliga frön bildar, med Monica Ågrens nyskapande blick, en närmast blomsterrik bukett.

På samma sätt arrangerar hon om olika slag av naturens pyttesmå beståndsdelar och lyfter fram dem i nya konstellationer med associationsrika och tänkvärda förtecken.

Pinus monticola heter vittallen på latin. Jag fotograferade min bild med blixt och lyckades få fram ett väldigt vackert skimmer i kottens tunna frön, ler Monica Ågren.

Hennes notbladsliknande teckenrader av strand - och höstastrarnas kronblad, kan föra tanken till blad ur kalligrafiskt framställda handskrifter av österlandets mystik, med säregen och sagolik attraktionskraft.

– Att de kan likna notskrift kan jag hålla med om, säger hon. Det ligger i själva processen, ett slags experimentellt musikalisk form med repetitiva partier.

Mot en litet mörkare bildbakgrund har Monica arbetat med tulpanståndare som gett en mer japanskt sparsmakad känsla. Tecken för tecken, har hon också tålmodigt kombinerat pistillernas sköra bokstavsformer utan tanke på annan läsbarhet än naturens smärtsamt vackra mysterium. I andra, mer satiriska, bilder kan hon låta Linné samsas med Darwin i stilla kontemplation över naturens komplexitet, eller, i ett humoristiskt, freskliknande collage, låta asagudinnan Fröja spegla sig i vår tids Madonna.

– Höstasterns pistiller går från rosa till mörkt lila färgnyanser. När växten torkar och vissnar doftar den mycket och starkt, en väldigt behaglig doft. När jag skulle ställa ut i Ale bibliotek hittade jag en gammal Albylburk i en låda. I femtonårsåldern hade jag i den samlat gullregnets små stjärnor från en buske i vår trädgård.

När jag nu öppnade burken steg den märkligt rika konserverade sommardoften från den tiden, med nästintill opiatisk intensitet, mot näsan. Jag hade den med på utställningen; doften dröjer ännu kvar, det var det första mikrokosmos jag började samla på, ler Monica Ågren.

– Jag har svårt för rent blanka ytor, vill att det ska finnas ett slags textur i bakgrunden, som motiven kan vila mot, jag letar efter litet mjukare papper som ändå kan rymma ett präglat mönster. Jag dränker papperet i gouachefärg och fernissar det sedan för att de ska behålla ett textilliknande uttryck, berättar hon.

Bild efter bild visar upp rader av mönster, lika formmässigt medvetet som lustfyllt ordnade frön och småkärnor, av olika slag.

– Jag äter ju björnbär, ler Monica. Det är inte alls konstigt att man upptäcker bärets rätt stora kärnor. Men jag är ständigt lika uppmärksam inför dessa naturens och omgivningens minsta element. Det är kärnan i min filosofi, att upptäcka det lilla som människor i allmänhet inte ser. Som till exempel den blåbärspistill som man ibland kan hitta på ett redan moget bär!

Rytmiskt uppradade, visar de upp sig från helt oanade sidor, med fröunicitetens grundform i ständig variationsrikedom och skalens räfflade strukturmönster lika mångfacetterat särskilda som fingeravtryck. Det är vackert men inte bara vackert; Monica Ågren arbetar ständigt med en jordbunden sinnlighet, medvetet parad med en feministisk närvaro i bildernas, inte sällan komplexa, sammanhang. Uttrycket emanerar utan tvivel ur en konstnärlig grundforskning som kräver en fingrarnas närkontakt med jorden.

– Jag får inspiration från många olika håll; det bildas idékomplex som jag går och tänker på. På utställningen i Stampens Kvarn i somras kunde jag låta idéerna få en större bredd. Här har jag i högre grad låtit mig styras av att temat ska vara botaniskt. Men den konstnärliga processen är i allra högsta grad undersökande; jag upptäcker hela tiden saker av en ren slump. Man kan säga att arbetet vilar på samma grund som forskningsprocessens: se, samla och systematisera.

Sinnligheten lever med under hela processen. Om du tänker dig att du plockar ett bär, rensar det, plockar ur fröna och sedan sätter samman allt på ett nytt sätt; det är som att brodera eller som att väva en matta, samtidigt som känslan av kvinnligt vardagsarbete hela tiden verkar starkt i mig, både när jag samlar material och formar mina bilder, avslutar Monica Ågren.

ANDERS THURESSON  

 

 

 

  

 

 

 

 

 

   

 

 

   

                                 

 

 

 

 

091204
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst