Lars Lerin
Akvareller
Borås Konstmuseum
12/12 - 7/3
Ny bok: En liten konstnär,
Natur & Kultur, 2009


LJUSETS OCH MÖRKRETS MAGIKER
 
Lars Lerin gestaltar utanförskap och hemkomst

 

– När jag har hittat ett färdmål, någon slags början på någonting, då är det bare att sätte igång. Jag går helst in för det med liv och lust, öser på när jag arbetar; akvarellpapper är verkligen något väldigt förgängligt, säger Lars Lerin med ett leende.

I midsomras gifte han sig med dansaren och skådespelaren Manoel Mangues. Paret bosatte sig i ett nyrenoverat 1800-talshus i Östra Ämtervik vid Mellanfryken i Värmland. Lars Lerin har nu flyttat sin ateljé från Munkfors till det nya husets övervåning. Konstnären utstrålar ett harmoniskt lugn i sin självironiskt uttrycksfulla värmlandsdialekt.

Borås Konstmuseums chef, Hasse Persson, menar i sin kärleksfulla introduktion till Lars Lerins utställning, att denne till och med gått och blivit ”borgerlig”, såväl i motivvärld som i personligt liv.

Det skulle kunna vara en analys av vissa exempel på Lerins senare motiv, som en stor och realistisk akvarellmålning av en bred och spännande bokhylla, färgrikt fylld av intressanta titlar. I dess blandning av romaner och facklitteratur kan man också finna flera av konstnärens tidiga favoriter, som Mumintrollet, Göran Tunström, Selma Lagerlöf och andra. Också Lerins nyväckta intresse för vardagsföremål, i en serie målningar av gamla kristallglas och möbler, kan föra tanken till en nyvunnen trygghet.


– Jag tänkte att jag skulle ta med så mycket nytt som möjligt, det mesta är faktiskt nytt; det har på senare tid skett en förskjutning i mitt intresseområde; jag återkommer ofta till min egen värld, till min hembygd och mitt centrum i Värmland, berättar Lars Lerin. Jag kan inte vare något annat än värmlänning, men trivs bra vid havet också. Men jag hoppas att jag fortsätter att överraske mig själv.

– Ibland råkar en träffe rätt in i samtiden, ler han. I min bild av ett mulet stadslandskap finns en orientalisk matta som jag låtit dominera målningen. Jag tänker att invandrarna har kommit hit för att lysa upp det mulna, medan parabolantennerna går på högvarv. Jag har målat ett annorlunda ljus här, ett inre ljus.

– Det är väl vad jag söker hela tiden egentligen. Man koppler ju aldrig av, utan tar med sig de intryck man får i huvudet. Ibland har jag en kamera med mig för att kunna magasinera det jag inspireras av. Inspirationen till min målning av ett stort lägenhetskomplex, där man ser rakt in genom lägenheternas fönsterrader, fick jag från Hitchcocks film Fönstret mot gården.

I flera bilder har jag tagit intryck av filmsekvenser; målningarna är ofta ren teve, skrattar Lars Lerin. Den står ofta på och surrer i bakgrunden här hemma. Jag har blivit beroende av saker och ting, som teven och dammsugaren. Och av katter förstås, ler han. Katterna är nummer 1! Teven kommer nog först på tredje plats.

– När jag skulle måla Mårbacka föreställde jag mig ett rymdskepp men det blev bara mörkare och mörkare medan jag arbetade. Selmas kärleksbekymmer låg hela tiden i bakgrunden. Hon hade det ju inte så lätt, säger Lars Lerin.

Han har lagt in ett dramatiskt talande citat ur Selma Lagerlöfs brevväxling med Sophie Elkan i målningens förgrund. I andra bilder har han målat in texter med en vacker handstil som tycks sväva mellan färglagren.

– Jag lägger ibland texter i målningarna eller under dem, för att få ihop dem kompositionellt. Det tar sin tid att göre en målning, det blir månge lager, mycket eftertanke. Men jag kan alltid fortsätta med en målning. Just nu hänger de här, men jag tar ju hem dem sen, ler han milt.

– Här har jag målat björkskogen hemma med äkta snöflingor och så har jag satt dit sådana där klistermärken av snöflingor som barn brukar leka med. Nederst i hörnet har jag målat en liten mus – alltid retar det någon, skrattar Lars Lerin.

För fem år sedan sökte han efter en ny kärlek på internet och fick för sig att dokumentera några av männen, anonymt förstås, och hur de visade upp sig på kontaktsidorna. På Borås Konstmuseum har Hasse Persson använt en hemlig liten gång, mitt i en av de stora salarna, som aldrig tidigare brukats för utställningar.

– Jag tyckte det var spännande att göra något av det, säger Lars Lerin. Och det blev så som jag hade tänkt, som en liten avstickare från mina övriga verk.

– I en annan mindre svit målade jag vassruggarna hemma, det blev en serie vars färgskala kom att variera mycket, beroende på vädret, berättar han.

Ett annat, relativt nytt, spår i Lars Lerins konst berättar om en början till sammanfattning av hans liv; familjealbumets fotografier har kommit att utgöra ett slags sökande inåt i den egna uppväxten. Då och då skruvar han barndomens gröna gräsmattor mot blått, som om skuggorna nu betraktats med den vuxne målarens forskande blick. Just denna motivkrets beskrivs i både text och bild i konstnärens vackra nya bok, En liten konstnär, som utkom i november förra året.

– Farfar och pappa var he-män. Inte alls min grej. Boken handlar om mig och min historia, förklarar Lars Lerin. Jag tvingades gömme mig bakom ett hus för att kunna leka de lekar som jag gillade, att hoppa rep och sådant. Jag var ett glatt och socialt barn när jag växte upp men mina föräldrar, inte minst mamma, oroade sig för att jag var homosexuell. Pappa visade bara upp ett återkommande, men för mig helt oförklarligt, bistert uttryck. Men jag måste skjuta undan känslorna när jag arbetar eftersom jag måste måla, jag blir ett objekt att dissekera och då är det bäst att göra det så trevligt som möjligt för sig själv, ler han en aning självironiskt.

– Jag försöker göra vad som känns rätt – vara ärlig mot mig själv, men har väl också halkat in i rätt sammanhang och gjort det bästa av det. Under en lång tid fick jag inte lust att måla om jag inte hade druckit. Ibland gick det bra, ibland mindre bra; jag fick styra upp det efteråt. Det kunde finnas kvaliteter i att dricka för att bli friare i måleriet, en respektlöshet på gott och ont.

– Jag är så osäker privat, men när jag sätter mig vid arbetsbordet kommer självförtroendet. Nu är det den tid då jag kan gå in och förädla det jag kan, det jag har lärt mig. Jag var så blyg och rädd och skamsen på något sätt under min barndom. Mitt måleri uppmuntrades ju av mina föräldrar, men de ville samtidigt att jag skulle vara pojke. Det var påfrestande.

 – Jag började måla jättetidigt, hade en tidig dröm om att bli konstnär, målade på den tiden mycket vulkaner, berättar Lars Lerin. I tonåren hade jag också konstnärsdrömmar. Jag har målat akvarell sedan 1980. Man får gå sin egen väg, spelar ingen roll om det blir abstrakt eller realistiskt. Jag vill också jobba vidare med de långa arken som hakar i varandra – som en resa.

ANDERS THURESSON


                     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 
 
 

100106
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst