Hanna Hedman
smyckekonstnär
Galleri Hnoss
16 januari-7 februari

Galleri Platina, Stockholm
18-27 mars


SMYCKEN ATT SYNAS  I
 
Hanna Hedman gör fantasifulla skapelser
 


Hanna Hedmans smycken och halsband hänger ut i rummet och broscher klättrar uppför väggarna. De förmedlar en poetisk och fantasifull stämning.


Alla 56 verk är unika, gjorda 2008 och framöver. De flesta är arbetade i silverplåt - ibland oxiderad - sågad och perforerad till nätverk och hålmönster, samman-fogade i lager på lager, gärna i kombination med pulverlackerad kopparplåt. Här finns en mångfald strukturvariationer, kontraster mellan blanka och matta ytor. Föreställ er små skulpturer, som tycks partiellt lätta som skir spets eller utstansat tårtpapper, men sammansatta får en visuell tyngd. Hanna arbetar gärna i serier och här är tre sådana representerade.


Hängsmycke. Foto: Sanna Lindberg

I serien ”What you tell is not always what you experienced” ingår det första volumiösa hals-smycket (nr 1), som vi möter i utställningen. Det är stort och detaljrikt som en krage av sågade silvergaller, kombinerade med borrade hål och lödda trådar, som spretar likt tunna kvistar. Som en fixeringsbild framträder ett par fåglar i den gråtonade ”grönskan”.
Nr 6 är ett fräckt fiskliknande hängsmycke med slank tubformad kropp, en fjällig gädda med skinn som ett rivjärn och skelettartat käkparti. ”Det behöver inte vara en fisk”, påpekar Hanna. ”Associationen är fri. Arbetet går tillbaka på traditionellt hantverk, inspiration från filigran. De blanka partierna är av pulverlackerad koppar, den enda industriella processen, som sprayats på och härdats. Allt det övriga är handgjort. Hantverket är viktigt för mig, poesin går annars förlorad”. Hon nämner den långsamma arbetsprocessen, den ”kapslar tid”.
- Jag fastnar också för en maffig fjäril (nr 9), som ger ett mjukt intryck, där den vilar på ett borrat blomsterkluster – eller är det en vårhäck eller en stjärnhimmel? Förutom det oxiderade silvret och den pulverlackerade kopparen har fjärilens vingar täckts med fjunig syntetflock, ludd som blåsts på den limmade ytan.


Detalj av halssmycke. Foto: Marianne Erikson

Hanna berättar att det här är en serie inspirerad av gränsen mellan lögn och verklighetsflykt, mellan sanning och fantasi – en värld behärskad av både skönhet och ondska. Historier som ändras beroende på vem som förtäljer dem. –”Jag vill locka in betraktaren i förborgade berättelser. Fantasin kan hjälpa oss att överleva”.
Serien ”Enough tears to cry for two” är en poetisk kommentar till en personlig tragedi.
Hanna framhåller att det också syftar på dagens samhälle, där människor inte gärna visar sina känslor, inte vill framstå som svaga. ”Jag vill med mina smycken göra sorgen mera synlig utåt. De tidskrävande teknikerna, jag använder, skulle också kunna illustrera själva sorgeprocessen”. Hon drar paralleller till det viktorianska England, en period av stor känslosamhet, som avspeglades i konstutövandet.  Hannas brevsmycke (nr 12) kan vara symbol för mycket – något oväntat, en längtan, en sorg som kan borra hål, men också något läkande, något organiskt växande. Bruntonat - rostartat ger kuvertet en air av förgänglighet.
”Finding dark matters” är den tredje serien. Vad är det för figurer som gömmer sig i mörkret? Demoniska, läskiga, groteska insektsliknande former i halsband och broscher kan förefalla skrämmande, men också vara fantasieggande och spännande. Oanade kombinationer – korgflätning, fjädrar, kråsiga manschettrundlar och barocka droppformer lever i metallen.
Under de fem år som Hanna utbildade sig på Konstfack hade hon fyra olika professorer, bl.a holländaren Ruudt Peters, som betytt mycket för smyckekonstens frigörelse. ”Det var lärorikt med materialexperiment”, säger hon, ”men jag gick tillbaka till silversmidet och de gamla teknikerna. Jag ville göra materialet till mitt eget”.
Hanna talar om att hon tecknar mycket och klipper i papper, tänker till och bygger sedan upp sina verk. Hon samlar former och tekniker. Hennes verk är generösa och komplexa och bär spår av intresse för ting och berättelser. Ibland jobbar hon extra i en leksaksaffär och även det kan bidraga till ett mångsidigt skapande. ”Mina smycken har egentligen ingen fram- eller baksida. Bara broschnålen ger en indikation”.
 


Fjäril. Foto: Marianne Erikson

Att förflytta sig in i djupa smyckeskogen, in i Hanna Hedmans suggestiva formvärld är berikande för sinnena. Hennes djärva och häftiga skapelser kan förändra en persons apparition. Det är smycken som definitivt synliggör bäraren och ger konstnären välförtjänt kredit.
Hanna Hedman är född 1980 i Upplands Väsby, har bott i Norrbotten och USA.
Hon tog magisterexamen i Ädellab – Silversmide och Smyckekonst vid Konstfack, Stockholm, 2008. Solodebuten skedde på New York-galleriet Ornamentum och hon har snabbt gjort internationell karriär.

MARIANNE ERIKSON

 

Hanna Hedman om sitt konstnärskap:
”Skönhet kan anses ytlig, men jag är intresserad av att ställa skönheten i kontrast till det otrevliga och allvarliga. Det sorgliga och äckliga kan också vara vackert. Jag använder mig främst av skönhet för att få betraktarens uppmärksamhet, men egentligen vill jag förmedla mer än bara så. Mänsklig sårbarhet och våra underliggande försvarsmekanismer är teman som återkommer i mitt konstnärskap. Jag vill förmedla en sinnesstämning genom poetiska kommentarer, med en öppen attityd till metoder och material när jag söker min egen väg genom tekniker, materialkombinationer och tillvägagångssätt samtidigt som jag ständigt inspireras av tradition och historia”.


Hanna Hedmans hemsida presenterar utmärkelser, utställningar, workshops och bilder av hennes omfattande produktion: www.hannahedman.com 
                                            

                                            
                                                                  
Tvillingar med Hanna Hedmans halssmycken
                                                                                                           Foto: Sanna Lindberg

    

 
 

100130
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst