Yvonne Karlsson och
Mariann Gunnemark


Natur och yta är viktigt för Yvonne Karlsson.
– Det är detaljerna jag tycker är intressanta. Motivet är inte så jätteviktigt, det är strukturen och ytan, säger hon.
I en av bilderna glänser det extra mycket. Hon har broderat med tråd i trycket.
– Det är ett igenkännande av något tygaktigt.

Hon arbetar i colligrafi, limtryck, och använder som plåt en kartong preparerad med lack . Med den bestämmer hon mönstren.
– Det är ett billigare alternativ än koppar. Man kan trycka ett 100-tal ex, men vem gör det. Jag numrerar sällan, säger Yvonne som gör unika bilder.
Några små etsningar har motiv av växtdelar och naturformer.

 



 

– Jag kallar dem kapslar. Det är inte en direkt avbildning, det är känslan jag är ute efter, säger hon.
Små linoleumsnitt med motiv av fåglar har hon låtit kapsla in i glas som har formen av dricksglasunderlägg. Betraktaren kan se dem från båda hållen och glasskivorna bär mystiska siffror och etiketter (”Det är roligt när man inte vet vad det är”).
Bilderna domineras av rött, som hon gillar.
Tillsammans med Mariann, se nedan, var Yvonne i somras stipendiat i Grèz sur Loing och då blir det gärna en tur till en loppmarknad. Där köpte hon en packe underlägg som inspirerat till glasserien efter fåglar hon sett springa omkring hemma på tomten i Berga på Tjörn.
Stora träsnitt arbetar hon också med, bl a bilden Två kärl med liggande kroppsformade krukor och hela bilden överdragen med remsor.
Yvonne har gått Dômen och Hovedskou.

  Mariann Gunnemark, också bosatt på Tjörn, visar drejade krukor och stora fat som hon egentligen ser som en mindre del av det hon sysslar med, att bygga och modellera.
– Men nu känner jag en väldig lust när jag upptäckt att jag kan använda drejningen på det här sättet. Det är inga självklara brukssaker utan något mer svårdefinierat. Det går att ha dem till blomvas, säger hon.
Mariann gillar flammigheten i den oglaserade keramiken, bränd över öppen eld eller rakubränd med en grönskimrande lyster.

 



 

– Det är något jag kämpat för, att behålla känslan från när jag jobbade med leran. Den förvandlas från det mjuka till det hårda och tappar ofta känslan. Det ser ut som ”köpt”, det blir för bra, för perfekt, säger Mariann.
– Jag vill ha mer känsla av det materialet förmedlar.
Hon har tidigare tillbringat sju veckor i den japanska keramikstaden Tokoname och tagit intryck av den rika traditionen i Japan, där alla är kunniga på keramik och där skålar för teceremonier kan betinga stora belopp.
Mariann har med sig några av sina roliga skulpturer som hon byggt upp som en ryggrad med små plattor staplade på varandra, pelare som ger en musikalisk känsla av rörelse. Dessutom fyrkantiga reliefer som för in naturelementen i rummet.
Hon har gått HDK och är en av initiativtagarna till Wågermanska konsthallen i Skärhamn.

JAN BERGMAN


Galleri Anna H
9-24/10 2004
Copyright Zenit, kulturtidningen i Väst