Kjellåke Gerinder
Målningar
Galleri Aveny
20/2 - 7/3

TVIVLET MIN STÖRSTA DRIVKRAFT

 
Kjellåke Gerinder ställer frågor till sig själv

 

Flera av Kjellåke Gerinders målningar låter en skön soffa eller ett par bekväma fåtöljer placeras framför vad som synes vara huvudmotivet, en huslänga, eller i varje fall något, vars form kan föra tanken till stadens urbanitet.

Helt självklart är det inte; frågan är om Gerinders suggestiva lekar med färgelement, former, med ytor och djup, någonsin kan låta sig fångas i enkla begrepp. Soffornas plats motiverar han med att de behövdes i bilden, att den krävde ett slags vila.

– Målningens bildproblem öppnades som en slags förfrågan till mig, eftersom målningen blev till efter en idé som visade sig ohållbar. Men nu tycker jag att den börjar fungera, ler han milt.

– Mitt måleri är ett sätt för mig att lära känna mig själv, att så ett slags tvivel i mig, att ställa frågor som jag aldrig får svar på. Jag tvivlar inför varje penseldrag. Ju mer man tränger in, desto svårare är det att få svar, säger Kjellåke Gerinder med ett outgrundligt småleende.

– På samma sätt är det när jag köper någonting, någon liten pryl eller så, att jag frågar mig varför jag köpte den. Vad ska jag med den till? Är den verkligen något att ha? Men om jag till äventyrs skulle få svar på mina frågor är det ju inte någon idé att fortsätta ställa dem.

– Jag jobbar hela tiden inåt, men inte på något psykoanalytiskt sätt. Mina frågor handlar alltid om konsten men aldrig om själva gestaltningen, förklarar han.

Ofta använder han sig av pannåernas fiberstruktur, söker i både material och mönster efter ytor som kan ha en mer eller mindre stark verkan underifrån och som färgen kan arbeta både med och mot. Han bygger också modeller i kartong av hustyper, som i avmålat perspektiv placeras ut i målningarnas plan. Ett förflutet inom arkitektbranschen låter sig användas i ett experimentellt måleriskt syfte. Knappast några dörrar, inga fönster heller, pryder fasadernas eleganta arkitektoniska skapelser. Däremot tycks någon ha sprayat en eller ett par av husväggarna med lätt antydda graffitiformer.

– Jag har faktiskt målat en dörr på ett av husen, fast jag ser det mest som ett kompositionellt uttryck, ler han. Ett annat av husen är ett drömhus i Norge som jag nog kommer att bygga så småningom. Men mina målningar kommer ofta till på det sättet att jag lägger till en färg och en yta och sedan frågar jag mig varför. Kanske får jag inget svar. Då måste jag börja om. Frågorna är ofta av målerisk art, inte sällan frågor om perception. För mig handlar det också mycket om att det inte går att lösa frågor på annat sätt än antingen tillsammans med andra eller i måleriet. Svaren är ju som sagt svåråtkomliga; tvivlet är min viktigaste drivkraft, säger Kjellåke Gerinder.

En av hans bilder ser ut som en kompakt jättestor Stenabåt ute på ett rött hav, kanske under solnedgången. Men är det verkligen en båt överhuvudtaget? Kjellåke skakar på huvudet.

– Jag vet inte, säger han fundersamt. Det kan vara både och; det har jag inte tagit ställning till. Jag kan väl säga att jag gillar det stumma, i många avseenden, det som inte talar och som kan betraktas på flera olika sätt. Egentligen är det väl varken båt eller hus, vet inte riktigt vad det är. Jag anstränger mig att försöka vara så närvarande som möjligt, ägnar mig åt sökandet efter nuet. I det söker jag mig själv, berättar han.

I flera av hans bilder står en trädform i centrum. Det är i åtminstone vad jag föreställer mig; det behöver inte nödvändigtvis vara så utifrån konstnärens synvinkel. Ibland står det ensamt, ibland utgör det ”förgrund”; i ytterligare en målning bildar formen ett tvärsgående dike eller en djupled över ett ödsligt landskap.

– Det är verkligen frågan om, om den här målningen är mer realistisk, eller om den ens föreställer ett träd, säger Kjellåke Gerinder. Jag började leta i mina 22 bilder efter något, och som så ofta ger det sig efterhand, det där ”något” som man kan bygga vidare på. Men man kan också leta sig in i ett snår och inte hitta ut. Därför försöker jag organisera mitt sökande.

Något som liknar en blek grön kulissvägg, står snett in mot djupet i en annan målning. Det är ett exempel på hans allvarsamma lek med yta och former som ofta kännetecknar hans måleri. Innanför väggens fönsterrad skimrar rummen innanför med ett glödande ljus. Kulissen upphör i ett enda svindlande ögonblick att vara vad man kanske har tänkt sig.

– Här är det en komplicerad fråga jag har ställt mig, skrattar han men blir hastigt allvarlig. Vissa premisser är bättre än andra; det gäller att leta upp dem som funkar, säger han en aning lakoniskt. På senare tid har jag arbetat med en liten pensel, med små, små penseldrag; det kan ge en väldigt levande yta, som den allé, vars motiv jag har hämtat från trädgården ute på vårt landställe på Varaslätten. De små penseldragen innebär faktiskt ett utvecklingssprång i mitt måleri; jag har gått in i ett annat sätt att förhålla mig till måleriet, litet intimare, litet närmare mig själv. Ibland, avslutar Kjellåke Gerinder.

ANDERS THURESSON     

 

 

 
 

100226
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst